Rapport från ”ATP curated by Jeff Mangum”, del 2/2: For All Tomorrow’s Parties

Som jag skrev i del 1 av rapporten från helgen i Minehead satte Elephant 6-kollektivet sin prägel på helgen, inte bara genom Jeff Mangums storartade återkomst utan av att i princip alla av kollektivets profiler fanns på plats.

Här märktes t.ex. The Apples In Stereo, vars frontman Robert Schneider ofta pekas ut som kollektivets verkliga grundare. Detta är ett oerhört underskattat band med en delikat känsla för perfekt popmusik. Någon skrev att de är vad Weezer låtsas att de är och vad Oasis aldrig hade intellektet att vara. En ganska giftig formulering kan tyckas, speciellt om man som jag gillar Weezer, men helt ute och cyklar är den inte. Jag skulle gärna kalla The Apples In Stereos spelning för en av helgens bästa, om det inte var för att kvaliteten på startfältet nästan genomgående var överväldigande så att säkert 10 spelningar är värda det epitetet.

Detta får naturligtvis tillskrivas dels Jeff Mangums utsökta musiksmak (som curator var han alltså ansvarig för att välja ut helgens artister) och dels ATP, som med från början knappa resurser lyckats skaffa sig ryktbarhet så även mer eller mindre inaktiva band gärna kommer och spelar. ATP är nämligen inte en vanlig festival, där banden kommer några timmar innan spelningen och sen lämnar för nästa ställe. Här stannar de flesta hela helgen, och bor och umgås under samma förhållanden som publik och arrangörer. Lou Barlow (frontman i Sebadoh) deltog t.ex. i helgens popquiz tillsammans med några fans som han bara råkade komma i snack med tidigare under dagen. Det känns alltså lika mycket som en musikcamp för likasinnade som en egentlig festival. Och därför blir många starkt beroende av att återkomma till ATP. På bussen från Minehead undrade t.ex. en besökare hur han skulle klara sig utan ATP ända tills december (då nästa festival i Minehead genomförs, men innan dess arrangeras ATP på några andra håll).

Några få spelningar föll mig inte i smaken. Yann Tiersen bredde ut sina synthmattor så mycket att all eventuell nerv försvann och även bra låtar på skiva lät tämligen smetiga, The Raincoats (som jag hoppades mycket på) lät som ett sämre och orepeterat Vivian Girls och några av de elektroniska akterna (jag tänker på Blanck Mass och Oneothrix Point Never) hade noll scennärvaro och kunde lika gärna ha spelat upp sina respektive skivor utan att själv vara på plats.

Men låt oss koncentrera oss på det som var bra. Joanna Newsom spelade precis som huvudperson Mangum två gånger, eftersom största scenen bara tar 2800 personer och festivalen i sig närmare 6000. Joanna, ensam med harpa och piano, var alldeles briljant och bytte ut nästan samtliga låtar mellan de båda seten.

Japanska noisegiganterna Boredoms slog på stort och äntrade scenen med fem trummisar sittande i en cirkel och till detta hela 14 gitarrer. Framförandet matchade uppställningen. Volymen var hög och stundtals lät det som ett tonsatt krig. Vid något tillfälle trodde jag brandlarmet gått men det var en del av musiken. Jag älskade det. Sista kvarten av den 90 minuter långa spelningen byggde de upp ett av de mest massiva crescendon jag upplevt. En fantastisk föreställning.

Scratch Acid, ett noiseband som bara sporadiskt funnits sedan de ”fanns på riktigt” på 80-talet, var kanske den allra största skrällen. Vilken energi. Och vilka låtar. Och en ytterst karismatisk frontman (David Yow) uppbackad av fantastiska musiker. Bandets furiösa driv gjorde att vakterna fick jobba hårt med alla crowdsurfare. Utan tvekan helgens mosh-pit.

Andra höjdpunkter utgjordes av Robyn Hitchcock, som spelade hela sin I Often Dream Of Trains (1984). Ett mästerverk redan på platta lät den ännu bättre live – dessutom var han väldigt rolig och finurlig. Och The Magnetic Fields, på förhand möjligen ett osäkert livekort, var hur fint som helst. En blandad setlist och en Stephin Merritt som lät bandets båda damer vara väl så mycket i centrum som sig själv. De delade på såväl sång som mellansnack, vilket gjorde att det aldrig blev enformigt – bara oerhört vackert. Och så den för inte så länge sedan avlidne Captain Beefhearts kompband – The Magic Band. Med bandets evige trummis John ”Drumbo” French som sångare och en uppsättning oerhört skickliga musiker lät det väl så bra som om Beefheart själv hade varit med.

Och då har jag inte nämnt t..ex. The Fall (som enligt några dedikerade fans gjorde sin ”bästa spelning någonsin”), The Minutemen, instrumentala domedagsbandet Earth, Low, Thurston Moore, Versus, The Music Tapes, Sebadoh eller det kanske svängigaste av allt, Group Doueh från Västsahara som fick hela golvet att dansa till sin ökenblues. Och att årets genombrott inom indiefolk borde stavas Lost In The Trees. Eller att den popquiz som hölls av den synnerligen underhållande ”Lord Sinclair” på söndagen, var lika mycket stand-up-komik som musikbildande.

Jag avslutar med att citera avslutningen på Velvet Undergrounds klassiska låt, som gett festivalen dess namn. Lösryckt från resten av texten sätter den så här några dagar efter helgen fint ord på längtan efter att ännu en gång åka på festival i Minehead (eller någon av de andra ATP-festivalerna).

A blackened shroud, a hand-me-down gown
Of rags and silks, a costume
Fit for one who sits and cries
For All Tomorrow’s Parties