Släpp musiksnobberiet!

För några år sedan var jag en extrem musiksnobb. Jag hade en väldigt tydlig bild av vad jag lyssnade på och vad jag “skulle” lyssna på. Töntigt, visst? Jag tyckte det var viktigt med image som går att skapa genom musiksmak. Jag vet flera som är såhär fortfarande. Både vanliga Svenssons men också stora musikprofiler som skäms över att de gillar David Guetta eller kanske i största hemlighet lyssnar på Taylor Swift. Som tror att folk kommer ogilla dem om de erkänner sina synder. Tänk vad de missar!

Jag tror att om man är väldigt musikintresserad och blir det tidigt så skapar man en värld av “sin” musik. Den som bara jag älskar, den som bara jag förstår mig på. Och det kan vara viktigt för en pubertal tonåring också, att hitta tillhörighet genom musiken.

När jag gick på lågstadiet blev Metallica mina favoriter, och sedan dess har många typer av rock och metal legat närmast mitt hjärta. Grungen till exempel är väldigt speciell för mig, men även en del post hardcore, hardcore och screamo. Alla dessa genrer har dominerat min värld en längre eller ibland kortare period.

Och som jag kämpat. Skrikit ut min kärlek till Kent på nittiotalet, trots att mina klasskamrater i Täby såg snett på mig. Jag har stolt gått runt med en Nirvanamössa i högstadiet för att liksom “make a statement”, gjort mina egna skivomslag till blandskivor jag satt ihop själv och gett bort till vänner, vare sig de ville ha dem eller inte.

Det dröjde ända till 2007 eller 2008 förrän jag släppte på mitt musiksnobberi och började fila ner det. Jag bestämde mig för att: nä, vem bryr sig om jag gillar både Radiohead och R. Kelly? Vad är det jag håller på med? Jag kan gilla en låt, jag kan gilla en skiva. Det betyder inte att jag älskar hela genren. Hur töntigt det än låter så har denna insikt varit väldigt stor och viktig för mig.

Och hur skönt det har varit. Jag har tack vare det här upptäckt mycket mer inom den genren som är min andra favorit: R&B och soul. Oj, vad jag har explorat runt, som en liten Renata Chlumska på upptäcksfärd! Numera är jag stolt att kunna säga att jag släppt mina hämningar och kan ta till mig all musik (förutom Nightwish och reggae som ger mig eksem). Jag kan säga att en låt är bra, utan att gilla artisten, och då också utan att vara rädd att någon ska tro att jag gör det.

Så släpp musiksnobberiet och vidga dina musikaliska vyer – det är det värt.

2 reaktioner

  • Anonym skriver:

    Var dig själv vem du än är! Om inte musiken lyckats förmedla detta, som den ju faktiskt alltid förmedlar, så är inte en människa en snobb, utan lite ”döv” eller väldigt osäker på sig själv. Sagt med bästa välvilja. Den människa som inte vågar vara sig själv — än — behöver inte gliringar, utan massor med kärlek. /Maria Asplund

Kommentarer är stängda.