Det första som slår mig när jag kommer in på Debaser Malmö är hur låg medelåldern är på publiken med tanke på att kvällens huvudakt trots allt firade 40 år som band häromåret. Om Eldkvarn under delar av 90-talet betraktades som föredettingar så har de under 2000-talet jobbat sig fram till en ny höjdpunkt i karriären. Frågan är om de nu inte är större (eller åtminstone folkligare) än någonsin, i vart fall sedan storhetstiden i slutet av 80-talet.
Till viss del kan det förklaras av frontfiguren Pluras flitiga förekommande i svensk media på senare år – av hans bloggande, skandalrubrikerna och den nya karriären som ständigt salongsberusad TV- kock. Det väger också in att artister som Håkan Hellström och Moneybrother (som för övrigt har kallat Eldkvarn för Sveriges bästa band) kastade om spelreglerna under 2000-talet och öppnade våra öron på nytt för bredbent, stompig Springsteen-rock på svenska. Den viktigaste anledning är dock musiken. Eldkvarn har haft flera av sina mest inspirerande stunder på senare år, kanske framför allt 2007 års Svart Blogg som innebar deras största publik- och kritikermässiga framgång på 20 år. Därifrån kommer ”Fulla För Kärlekens Skull” som redan har hunnit bli ett stående allsångsinslag i repertoaren och som dyker upp som kvällens fjärde nummer. Det är en vacker, storslagen låt som blickar åt de mest grandiosa delarna av Bruce Springsteens 70-tal.
När Eldkvarn först dök upp 1971 (under namnet Piska Mig Hårt) var de en udda fågel i den svenska rockfaunan eftersom de inte sjöng om politik. Det är fortfarande kring Pluras eget liv som allting kretsar. I takt med att åren har gått så har hans texter fyllts än mer med tillbakablickar från det egna livet, ibland skönmålande om uppväxtåren i Norrköping men ofta med en hel del bitterhet. Som mellansnackare är han oerhört underhållande och det märks att han har lärt sig mycket av tiden som TV-profil. Att lyssna på hans anekdoter om när han drack vin med Lasse Berghagen och September – eller om varför de egentligen la in det där reggae-partiet när de spelade in ”Pojkar pojkar pojkar”
1978 – är oerhört underhållande.
Häromåret gav Eldkvarn ut sin 24:e skiva De Berömdas Aveny, en rätt ojämn historia som likväl grammisnominerades. Av de nya låtarna är det främst ”Tårar Från En Clown” som sticker ut och den blir riktigt vacker även när den framförs utan den karaktäristiska saxofonen. I övrigt plockas det fritt ur den omfattande diskografin och även om det är generöst med klassiker så känns låtvalen inte allt för förutsägbara. Den väldigt fina men något uttjatade ”Kärlekens Tunga” avverkas pliktskyldigt i en knappt igenkänningsbar version fjärran från den 80-tals-typiska Mauro Scocco-produktionen på originalet för att sedan glida över i en majestätisk ”Mina Stjärnor Har Slocknat” (en förbisedd låt från 1991 års Legender Ur Svarta Hatten) – där Pluras mer försynte bror Carla får ta ett steg fram och visa sina färdigheter som sologitarrist. Det känns mer som ett styrkeprov från ett band som har återfått sin vitalitet på gamla dagar än som en nostalgitripp. Eldkvarn har lyckats förnya sig utan att avvika för allt mycket från originalformeln på ett sätt som saknar motsvarighet i svensk musikhistoria. 40 år är uppenbarligen ingen ålder för ett rockband – även om Plura påstår att anledningen till att de inte lämnar scenen före extranumren är att de har blivit för gamla och trötta.