The Jayhawks: KB, Malmö 4/3


När The Jayhawks stod på sin topp i mitten av 90-talet nådde de sin ryktbarhet genom den svåra kombinationen att troget förvalta ett arv från traditionell americana och samtidigt låta helt unikt. Förklaringen låg i dynamiken mellan Gary Louris och Mark Olson – såväl mellan deras röster och deras gemensamma och till synes outsinliga förmåga att skriva fantastisk popmusik. Både Hollywood Town Hall och Tomorrow The Green Grass är mästerverk i genren, och tidlösheten i musiken gör att de låter lika bra än idag.

Men så hände något. Mark Olson ville inte vara med längre och valde solokarriär och att spela med sin dåvarande fru Victoria Williams i stället. Kvar blev Louris med ett bandnamn och några kompmusiker. Ingen skugga ska falla på de utgivningar de svarat för var för sig – flera av dem är riktigt starka – men det är oundvikligt att jämföra med magin de hade när de spelade tillsammans.

Det gick 15 år, men i somras bestämde de sig för att spela ihop igen. De spelade på Way Out West en solig eftermiddag och det var helt ok, men mer tack vare det synnerligen råstarka låtmaterialet än på herrarna, som föreföll ha tämligen tråkigt, själva. Och paradoxalt nog kändes det lite tråkigt att alla låtar utom tre (som var helt nya) kom från de båda mästerverken. Att så förneka de övriga delarna av sina respektive karriärer kändes faktiskt lite som ett antiklimax. Hade de inget mer att komma med? Handlade återföreningen bara om nostalgi?

Men det har gått ett drygt halvår sen dess. Sättningen har permanentats och en ny, fullt godkänd, skiva har släppts. Och på KB är allting annorlunda. Nya låtar varvas med gamla och smälter ihop som om de vore från precis samma session. Några av de mest klassiska spåren från storhetstiden utelämnas och ger plats för oväntade val. De gör en magnifik version av Mark Olsons sololåt ”Clifton Bridge” och även någon av Louris låtar från tiden efter delningen.

Och det är Gary Louris som är bäst. Han känns mer fokuserad, mer allvarlig fast på ett bra sätt och visar hur underskattad han är som gitarrist. Hans solon är sparsmakade och försiktiga, aldrig mer än vad som behövs, men alltid extremt välplacerade och rent godis för öronen. Den småbuttra Mark Olson har framför allt roligt när han mot slutet får leka gospelsångare och lägga sin gitarr åt sidan. Och samspelet mellan deras röster är från himlen.

Publiken, som av sammansättningen att döma till stor del var med när det begav sig i mitten på 90-talet, ger bandet den respons de förtjänar. En snyggare uppryckning än den bandet genomgått på ett halvår är svår att finna. Och när de efter en briljant ”Waiting For The Sun” väljer att tacka för sig är det bara att hoppas att de inser att i fallet Olson/Louris så är 1+1 definitivt lika med 3. Detta var alldeles, alldeles lysande.

Fotnot: Bilden är från spelningen i Stockholm 1 mars.