Talib Kweli: Babel, Malmö 28/2

I en tid där musikindustrin svämmar över av nya artister som kommer och går, är det kanske särskilt viktigt att låta unik och hitta ett uttryck som går hem hos publiken. Det här har aldrig varit något problem för underground-rapparen Talib Kweli från Brooklyn. Han gjorde sig ett namn redan 1998 när han tillsammans med rapparen Mos Def släppte det idag klassiska albumet Mos Def and Talib Kweli are Black Star. Den var ett album där de tog upp allvarliga frågor om allt från sociala problem till afroamerikanernas situation i USA. Talib Kweli har sedan dess släppt fyra album och diverse mixtapes. Han har genom sin musik fortsatt att ta upp sociala problem och texter om livet på gatan. Det har aldrig legat i hans intresse att rappa om dyr champagne, billiga brudar och bling-bling. Han har istället alltid haft en mer filosofisk prägel på sin musik, där han genom sitt rappande målar upp bilder för lyssnaren istället för att peka på hur det är. Han är en bra historieberättare och väldigt skicklig rappare. Det är nog därför han får dras med epitetet undergroundrappare, trots att han är världsberömd.

Det är proppfullt med människor inne på Babel strax innan Talib Kweli ska gå på scenen. Dj Spintelect spelar beats och gör breaks, för att få igång publiken. Det är en förväntansfull och glad publik som inte är sen att ge respons. Talib Kweli kliver upp på scenen och publiken blir vild. Han kör igång spelningen direkt och öppnar med några låtar från senaste albumet Gutter Rainbows. Ljudet låter väldigt bra och Talib Kweli är självsäker när han spottar ut rader efter rader. Han visar klart och tydligt att hans respekt som rappare är välförtjänt. Det är en professionell show och det bjuds på låtar från samtliga av hans tidigare alster, inte minst hans samarbeten med Hi-Tek. Det är mycket kärlek i publiken, om än lite stelt. Vid ett tillfälle tar Talib Kweli upp detta. Han säger att han uppskattar snubbarna som står och gungar huvudet i takt, men att han vill se dans. Sedan kickar han igång nästa låt och publiken jublar och dansar, men det avtar så småningom till lite något sorts gungande fram och tillbaka. Armarna åker upp i luften på kommando, men sällan naturligt. Det är synd för det är en mycket bra spelning. Stämningen når sin kulmen när Talib Kweli dammar av den gamla klassikern ”Definition” från Black Star. Då är publiken i extas. Det är så man vill att hela spelningen ska vara.

Talib Kweli har bra kontakt med publiken, men hans mellansnack känns oinspirerat och inövat. Han nämner att svenska kvinnor är snygga och det har man ju aldrig hört förr. Till sist bjuder han upp publiken på scenen och spelar den klassiska ”Simon Says” av Pharoahe Monch. Sedan övergår spelningen i ett skönt dj-set.