Full Of Hate 2012: Münchenbryggeriet, Stockholm 27/2

“Är det slagsmål eller? Fett sugen.” hör jag någon vräka ur sig i kön utanför Münchenbryggeriet. Uttalandet ska visa sig sätta stor prägel på kvällen, men inte för att det uppstår tumult och bråk. Det gör det sällan på metalkonserter. Nej, istället bär citatet lika hög grad av dumhet som flera av de akter vi får beskåda ikväll.

Full of Hate 2012 är en ambulerande minifestival vars lineup toppas av polska Behemoth och amerikanska Cannibal Corpse. Med sig på turnén har de en lång rad mer eller mindre namnkunniga band som uppvärmare. Redan strax efter kl. 18 ställer sig grekiska Suicidal Angels på scen, ett band vars fantasilösa namn även skvallrar om uppfinningsrikedomen i musiken de erbjuder oss. Suicidal Angels slår mynt av den nya thrashvågen och ger oss en trött karbonkopia av Slayer-thrash á la 80-talet. De få besökare som redan är på plats är uppenbart lite måndagströtta och vill inte riktigt dansa efter Suicidal Angels pipa, men det hindrar inte bandet från att utnyttja trötta poser mer lämpade för arenarock av betydligt större storlek.

Nästa band på tur är Misery Index, en amerikansk grupp som har en besynnerlig förmåga att mixa genrer. Jag hör thrash, dödsmetall, metalcore och grind. Till och med lite black metal. Sammantaget blir det en otydlig och rörig hybrid som märkligt nog känns enformig. Tekniskt sett är Misery Index högst kompetenta, men det kompenserar tyvärr inte för det färglösa intryck som bandet ger överlag.

Där kvällens tidigare thrashakt Suicidal Angels kan tillskrivas en viss retro-charm misslyckas holländska Legion Of The Damned istället totalt. Även här är Slayer-influenserna starka, men med en sådan brist på finess att man tappar förståndet. Bandet består till synes av fyra 35-40-åringar som försöker sig på klassisk thrash, men med en modernare image än Suicidal Angels. Utan att lyckas med vare sig det ena eller det andra. Dumheter.

Det stora undantaget från kvällens besvikelser ikväll är Behemoth. Bandet är äntligen tillbaks på vägarna efter att frontfiguren och sångaren Adam “Nergal” Darski vunnit kampen över leukemi. Bandets proffsiga och blasfemiska mix av döds- och black metal knäcker alltid live. Den perversa och välproducerade scenshowen, med en budget som måste ligga på Hollywood-nivå, ackompanjerar på ett snyggt sätt Behemoths hänsynslösa mangel. Trots osedvanligt många nummer från tidigare alster, som inte riktigt biter lika hårt som senare material, visar bandet trots allt hög klass ikväll. Setet avslutas med ett vackert instrumentalt stycke som för att väcka kontemplation. Välkommen tillbaka, Nergal.

Kvällens metal-marathon avslutas, kanske lite oväntat, med Cannibal Corpse. Jag får förmoda att det är deras kultstatus och långa och trogna tjänst som förärar dem positionen som huvudattraktion. Trots att Behemoth och Cannibal Corpse kan placeras i samma fack inom extremmetallen är dock klyftan mellan banden avgrundsdjup. Där Behemoth står för en modern och uppdaterad version avviker inte Cannibal Corpse en tum från deras K-märkta neandertalardöds. Det kanske är bra så, de ska ha cred för att fortfarande kunna stå rakryggade 2012, men George “Corpsegrinder” Fishers enfaldiga grymtande får mig att lämna Münchenbryggeriet i förtid efter att ha fått nog av dumheter för en dag.