tUnE-yArDs: Debaser, Malmö 26/2

Om man söker på Youtube kan man hitta en live-inspelning från fjorårets Iceland Airwaves-festival där Yoko Ono – en av den Reykjavík-baserade festivalens headliners 2011 – bjuder upp tUnE-yArDs på scenen. Merrill Garbus, kvinnan bakom det skruvade ukulelepop-projektet med det svårstavade namnet, gör en cover på Plastic Ono Bands ”We’re All Water”. Den rätt så raka hippierockhymnen blir något helt annat när Merrill liveloopar sin egen röst och skapar ett beat med två trumpinnar och en glasflaska.

Det är inte oväntat att Yoko Ono gillar tUnE-yArDs. Precis som den nu 79-åriga konstnärinnan befinner sig lekfulla och oberäkneliga tUnE-yArDs någonstans mitt emellan popmusik och konst. Sedan den två år gamla debutskivan Bird-brains släpptes har bloggare och musikrecensenter försökt hitta en lämplig genrebenämning för den knasiga, rytmiska ukulelepopen. De flesta tycks ha landat på wyrd folk, kanske på grund av blandningen av akustiska instrument och udda arrangemang. Men om det var den bitvis väldigt lyckade men väl skissaktiga Bird-brains som presenterade tUnE-yArDs för världen så är det fjolårets Whokill som på allvar visar Garbus begåvning. Att hon lyckas omvandla virrvarret av röstsamplingar, udda rytmer, saxofoner och sin egen distade ukulele till melodiös, dansvänlig och rätt så självklar popmusik är minst sagt imponerande – och tyder på att det här är en låtskrivare som vi kommer att få leva med ett bra tag framöver.

Klockan har hunnit bli halv tio när hon ensam går upp på Debasers scen klädd som en modern storstadshippie. Hon inleder med att spela in och göra liveloopar av sin egen röst när hon växelvis sjunger och stönar fram nonsensfraser i mikrofonen. Det hade kunnat bli hur pretentiöst, sökt och fel som helst – men Merrill klarar balansgången mellan det konstnärliga och lekfulla och skapar ett lagom knasigt intro när hennes bandkamrater går på scenen. Hon är förstärkt av sin gamle vapendragare Nate Brenner på bas och slagverk. Under den här turnén är den vanliga duosättningen utökad med två saxofonister – något som får musiken på Whokill att kännas mindre abstrakt och även live bidrar till att fylla i konturerna på de ibland rätt skissartade låtarna. Merrill växlar själv mellan sin distade ukulele och en arsenal av olika slagverk (som även den här gången omfattar glasflaskor).

Livelooparna används flitigt, både för att skapa stämmor av Merrills kraftfulla röst och för de övriga instrumenten. Men det känns aldrig som en gimmick – vilket det exempelvis kan göra när Owen Pallett loopar sin fiol till en hel orkester – utan bara som en praktisk lösning som gör det möjligt för Merrill att spela ukulele, trummor och dansa samtidigt. När hon sjunger ”I’m a new kind of woman/I’m a take-no-shit-from-you kind of woman” och samplar sitt eget harklande i ”Killa” känns hon som något av det coolaste som stått på Debasers scen. ”Bizness”, ett av de bästa spåren från Whokill dyker upp mot slutet och då får tUnE-yArDs den annars så svårflörtade Debaser-publiken att dansa. Dessutom är det söndag. Yoko Ono hade varit stolt.