Albin Gromer: Babel, Malmö 24/2


En av de absolut bästa anledningarna att älska Malmö är den familjära stämning främlingar emellan. Oavsett om du handlar grönsaker på torget, handlar i din närbutik eller sitter i väntrummet hos din tandläkare kan du alltid vara säker på att du får ett leende eller en vänskaplig blick. Det är svårt att inte ryckas med den positiva andan som uppstår. Det kan gå så långt att du finner dig själv vara en lika stor lokalpatriot som den infödda malmöbon.

Jag blev oerhört överraskad när mitt bröst fylldes av stolthet den där dagen för ganska exakt ett år sedan. När en okänd Albin Gromer sjöng sin låt ”Här inne hos mig” och tystade en hel musikgala med sin förföriska skånska, den pulserande basen, budskapet i den spröda rösten. Det var även startskottet för en ny musikföreteelse. Vänskap, relationer och brustna hjärtan. Teman som tidigare ackompanjerats av Bob Dylan-röster eller Elliot Smith-gitarrer. Nu har den svarta musikens influenser äntligen nått vit popmusik.

Om det var det här publiken på ett sprängfyllt Babel tänkte på under de 30 fashionabla minuterna Albin Gromer med band var sena vet jag förstår inte. Men jag vill tro det. Skriken, glädjetjuten och händerna som krampaktigt höll i kameratelefoner talade sitt tydliga språk. ”Jag minns” inledde Albin Gromers premiär under denna första Sverigeturné.

Trots att skivan släpptes samma dag kunde förvånansvärt många texterna och sjöng glatt med i allt. Till huvudmannens stora belåtenhet. Vilket han gång på gång upplyste folk om. Mellansnacken var en blandning av ”fan, vad fett”, ”otroligt glad över att jag släppt en skiva” och ”Malmööööö!!”. Hade han sagt någonting meningsfullt eller åtminstone inte sagt någonting hade stunden mellan låtarna inte känts så outhärdlig. Men allt var som bortblåst när han visade varför han förtjänar att gå i bräschen för den nya svenska soulen.

Tillsammans med sitt kompband och speciellt gitarristen Mofeta (eller Jens Silverstedt som han egentligen heter) vars fingrar dansade i takt med Albins falsettsång. Från den kärleksfulla ”Var min vän” till den allsångsvänliga ”Tillsammans” och den otroligt gungande ”Än så länge” var Jens alltid med, alltid närvarande. Samspelet var oerhört att beskåda. De gjorde till och med Kaah’s ”Innan du går” rättvisa, om än i en något mer upphottad version.

Och så var det här med den familjära stämningen. Hela konserten kändes som om den utspelades i familjen Gromers vardagsrum. Bokstavligt talat. Den första föraningen var att några meter till höger om mig satt en mormor eller farmor. Runt henne resten av tjocka släkten. En väldigt udda syn på en av Malmös största klubbar. Småbarnsföräldrar med sina knyten, småkusiner, bröder, svägerskor, sysslingar. Jag kunde inte låta bli att le. Det är bara en artist från Malmö som vågar bjuda hela sin familj.

Som vågar vara personlig, både på och utanför scenen.