Sedan jag för första gången såg High Places live har duon dels hunnit byta ut Brooklyn, NYC mot Los Angeles, turnera en omgång till i Europa och gett ut album nummer tre. Ändå har det inte gått mer än ett par år. Det är alltså två väldigt produktiva själar vi pratar om när multiinstrumentalisten Rob Barber och vokalisten Mary Pearson åsyftas. Duon, som har spelat ihop sedan 2006, har gjort sig kända för sin loopade psykadelika med inslag av allt från dub och minimal techno till folktronica.
I fjol kom High Places-albumet Original Colors – deras mest dansanta skiva hittills, men ändå är jag är inte så noga med att knyta dansskorna denna onsdagskväll i februari. För trots att något av en ”tredje gången gillt”-förväntan ligger i luften är det med en något besk smak i munnen jag äntrar Inkonst för första gången sedan skandalen kring spelställets före detta konstnärliga ledare i höstas. Och jag vet inte om Malmöpubliken är svårtflirtad på grund av detta eller om det är det faktum att det är dagen före dagen före löning som avgör, men det är endast ett trettiotal personer som letat sig till Inkonst lilla bar denna kväll.
High Places kliver upp på scen någon kvart efter utsatt tid. Sida vid sida står de bakom sitt bord som är fyllt till bredden av diverse pedaler, effekter, syntar och andra instrument. På väggen bakom projiceras ett videoverk som målar upp växter av olika slag. Att intentionen är att sudda ut gränserna mellan vad som är videokonst, ljudkonst och musik blir extra självklar när man vet att Rob Barber har ett förflutet i konstvärlden. Barber står dock mest för rollen som trumslagarpojke denna kväll.
Duon öppnar väldigt starkt med låten ”Year Off”, där Pearsons väldigt sockersöta lågt mixade sång varvas med Kim Gordon-inspirerad pratsång. Det är förövrigt annars just sockersötheten i Pearsons gravt reverbade röst som är High Places starkaste kort. Mitt i allt kaos, någonstans under de sjuttiotusen looparna och den pumpande basen, finns extremt smittande melodier. Men även om jag ibland inte kan låta bli att fundera på hur duon låtit om de så att säga inte varit ett My Bloody Valentine för electronicascenen – om de låtit sången vara sång i första hand och ett instrument i andra hand, så är jag ändå övertygad om det är just den valda ljudbilden som gör bandet så unikt.
Till det negativa då. Som tidigare nämnt är senaste plattan High Places försök att ta ytterligare ett steg mot klubbscenen. Något som karaktäriserar det mesta av resten av konserten. Låtar speedas upp och långa instrumentala partier tenderar ibland att övergå i något man som icke invigd skulle kunna raljera över som ”untz untz”. Det här är säkert en naturlig utveckling både för bandet och för en del av deras publik. Det funkar inte riktigt för mig personligen dock. Ni får lov att kalla mig konservativ, men det är i första hand när duon sysslar med suggestiva ljudlandskap – med en bas som inte ens pumpar hälften så hårt och snabbt – som jag riktigt njuter av konserten. Mer psykadelika och mindre techno nästa gång, tack.
