Jag var på fest i natt. Festen var jättetrevlig. Men i någon av de mindre sociala stunderna kring midnatt tog Twitter-tourettesen över. Feeden innehöll oroväckande många tweets om samma sak – Whitney Houston är död!
Jag ska direkt säga att jag har ett närmast bipolärt förhållande till Whitney Houston. Jag ger inte mycket för dansgolvshiten How Will I Know eller hennes version av Dollys gamla I Will Always Love You. Eller ja, den är nog egentligen ganska fin men överexponerad redan från början tappar den lätt sin glans.
Men, nu är hon död och jag vill inte leta efter eventuella stolpskott i diskografin eller det faktum att hon i slutet av sin karriär oftare gjorde bort sig än presterade när hon uppträdde live. Nej, jag väljer att minnas henne med en av de finaste och starkaste ballader som överhuvudtaget har spelats in. Och det är en sån ballad där Whitneys vokala talang står långt, långt, långt över låtskrivandet. ”Didn’t We Almost Have It All” börjar storartat – Remember when we held on in the rain, the night we almost lost it. Sen växer den. Och växer. Och växer. Och när Whitney lyfter ytterligare, ungefär 3:15 – 3:25 in i videon nedan, är det faktiskt så stort och starkt att det är få vokala insatser i musikhistorien som överhuvudtaget matchar det. Det är så fullkomligt fantastiskt att jag inte riktigt vet var jag ska ta vägen och det faktum att jag aldrig kommer få höra det live gör mig väldigt liten och ledsen.
The ride with you was worth the fall – Whitney Houston var både en utpräglad mainstreamartist och samtidigt en unik begåvning. När hon nu lämnat oss väljer jag att framför allt se det sistnämnda. Smaka på följande låttitlar:
”Didn’t We Almost Have It All”, ”One Moment In Time”, ”Where Do Broken Hearts Go”, ”My Love Is Your Love”, ”The Greatest Love Of All” (f.ö. en delikat George Benson-cover, originalet är också mega) – så inser ni snabbt vem som är de senaste 25 årens verkliga balladdrottning.
Sov gott, Whitney. Jag saknar dig redan.
