2012 är året då indie R&B kom för att stanna. En ny musikgenre som växte sig allt större i efterskalvet av sovrumspopen eller chillwave om du så vill. Det är en lyckosam hybrid mellan fjolårets bästa musikelement – långsamma drömska elektroniska beats och skönsång. Du har säkert redan fått lära känna band och artister som Drake, The Weeknd och Frank Ocean. Du kommer med stor sannolikhet att lära känna flera. Henry Krinkle, RxGibbs, JMSN eller Milo Mills.
Det kommer med stor sannolikhet att skrivas en hel del om detta fenomen på medvetna bloggar. Vad som är intressant med indie R&B utöver att det är bra, är det faktum att det är en blanding av vithet och svarthet. Missförstå mig rätt. Det handlar om modern popmusik som traditionellt sätt varit vit musik, vita män som gick i bräschen för musiken. Och R&B eller rythm and blues om du skriver ut det, är de facto en afroamerikansk musikgenre som kan dateras ända till 40-talet. Den R&B vi har lärt känna är mer ursprungen från den renässans musikgenren åtnjöt på 90-talet. Svart och vitt, i perfekt harmoni.
Med det sagt har jag funderat på vilka andra cross-overs inom musiken som jag hade velat lyssna på. Vad sägs om att blanda det sena 80-talets italodisco med 70-talets P-funk? Det är antingen inte särskilt uppseendeväckande. Då kanske det skulle vara intressantare att höra en välarbetad fusion mellan, säg, Yazoos disco-synth, Robbie Robertsons sång med Dan Lissvik som producent. Vi kan kalla det americanadisco. Vem skulle vilja lyssna på det egentligen? Det skulle nog bara vara jag.
Jag har nog så svårt att övertyga folk om att indie R&B faktiskt är bra. Att det finns någonting att hämta i varje genre och att alla artister spelas faktiskt inte på radio. Jag älskar progressiva rörelser inom populärmusik, även om det är kortlivat. Häxhouse försvann lika snabbt som det kom men jag lyssnar fortfarande på och förundas över de artisterna som vågade. Att bryta gränser kan vi göra på de mest kreativa sätten vi kan tänka på. Det är däremot inte säkert att det i början tas väl emot. Jag har inte räknat bort häxhouse och jag kommer inte att räkna bort indie R&B.
Det är alltid den som först springer genom väggen som blir blodigast.
Fast, fast, fast… vill tro att häxhouse fortfarande lever!