”För att bli en vinnare måste man vara en förlorare”

Citatet ovan låter som hämtat ur valfri Rocky-film. Trots att det är banalt i all sin enkelhet är orden Henry Rollins egna. Amerikanens simpla uttryckssätt har haft mer inverkan på mig än något livsfilosofiskt litterärt verk jag läst. Hardcore-legenden må ha varit förbannad så det räcker för flera livstider men på Rivals scen är det en optimistisk medelåldersman med en nästintill naiv tilltro till vår generation som den bästa. Just dessa ord är de som biter fast i mig och ekar långt efter att Rollins klivit av scenen i tisdags, långt in på småtimmarna och som ger mig ännu en sömnlös natt då tankarna glider in på en dag för två år sedan.

Jag var den där defeatisten och nihilisten, arg på allt och alla. Nydumpad, sparkad på plats från mitt dåvarande jobb, utkastad utan varsel från en lägenhet jag hyrde i andra hand och en familjemedlem liggandes på sin dödsbädd. Murphy’s lag deluxe. Jag minns hur jag riktade all min ilska mot omvärlden där jag stod, mitt på Götgatsbacken i Stockholm och hur solen nästan jävlades med mig när den värmde mitt ansikte i kylan. Jag log och insåg att det inte kan bli bättre än detta.The botten is nådd, liksom.

Jag har alltid vänt mig till mindre lyckligt lottande människor i motgångar, till depraverad litteratur, filmer och musik. Under min uppväxt valde jag punk och hardcore som en flykt ifrån Verklighetens Vansinne och för att hitta en tillhörighet. Ibland delar jag den med svinet Bukowski för hans ärlighet, ibland med Skitsystem. Nu delade jag denna tillhörighet med en 50-årig avdankad punkare som inte vet bättre än att dela med sig av sina livserfarenheter, naket och ärligt. Och framförallt mänskligt.

Jag hoppade på yrkesbanan som journalist eftersom jag som ung hade en simpel dröm; att få en ensam stund med de artister som inspirerat mig och hjälpt mig upp från mitt egna mörker och kanske, bara kanske, få ge tillbaka om så en mikroskopisk del till någon annan. 2011 var det mest spännande och händelserika året jag varit med om. Jag fick kom in på den journalistutbildning jag flyttade till Stockholm för och kom ett steg närmare att bli författare. Men under den senaste tiden har jag känt att jag glider ifrån mina mål, mina värderingar och den etiska livsfilosofi jag försöker leva efter. Henry Rollins påminde mig om vilken riktning jag ville röra mig i ikväll.

Under de sex åren jag jobbat med att intervjua en massa obskyra band som verkar i periferin har jag träffat på många artister som fått mig att inse varför jag gör detta i stunder då jag tvivlat. Peter Dolving, i The Haunted lärde mig en hel del om självhat och hur man måste börja med att älska sig själv. Nyligen intervjuade jag Mark Greenway, sångare i legendariska grindcoreplutonen Napalm Death. Även här hittade jag ytterligare en bit att lägga till mitt livspussel. Greenway nämnde ofta om det självtvivel som kommer med att leva efter etiska förhållningssätt.

Gör jag någon skillnad alls? Förändring börjar på individuell och personlig nivå. För att förändra något större, måste medvetenheten öka hos individen. Det är därför han har grymtat sig igenom ett dussintal plattor i över 20 år för att han fortfarande tror på att politisk aktivism inom musik gör skillnad. Om än för enbart en enskild person.
Jag har vänner som kuskar runt i rostiga turnébussar och spelar på sunkhak runtom i världen. De tjänar inte en spänn, är nöjda om turnén går jämnt ut och de inte förlorar pengar. Lika ofta som de tar psykiskt stryk, lika ofta reser de sig upp och framför ännu en spelning. De gör detta för att de har en tilltro till något större. De vill bidra och känner ett ansvar.

I ljuset av Arabvåren och Occupy-rörelsen tycker jag mig se en ökad medvetenhet hos människor. Framförallt har jag märkt det i all form av kultur, vare sig det är obskyra anarkopunkband som kommer i grupper om tio helt plötsligt eller i vanlig mainstreamad kultur. Människor som är privilegierade att sitta på en position där andra lyssnar på dem, tar sitt ansvar och ger något tillbaka.

Har vi äntligen börjat begripa att vårt levnadssätt inte är kvalitativt? Att vi inte kan fortgå i samma hektiska tempo? Att all form av empati och medmänsklighet försummats i en ego-boostad självförverkligande dimma av teknologi och sociala medier? Hur länge ska denna generation armbåga sig fram utan någon omtanke till omgivningen för en minimal kick i strålkastarljuset?

Micael Dahlén, professor i ekonomi vid Stockholm universitet och författare av Nextopia: Livet, lyckan och pengarna i förväntningssamhället kallar vårt samhälle för förväntningssamhället. Vi jagar hela tiden nästa fix. Vår jakt på berömmelse och bekräftelse av totalt okända människor är vårt opium. 15 minutes of fame har reducerats till 15 mikrosekunder of fame.

Henry Rollins återkommer ofta under kvällen till det ansvar vi har för att kunna förändra vår värld till det bättre, hur vi bör agera för att göra oss kvitt fördomar och rädsla för att slutligen förmå oss att behandla varandra med respekt som de sköra människor vi är. Hans lösning på problemet? Fixa ett pass och åk ut i världen. I 99 procent av fallen är människorna som du möter i världen hjälpsamma och vänliga.

Grejen är den att det är just den sista procenten som skrämmer mig. Den där som sitter på pengarna och all makt.