Henry Rollins skulle gärna vilja kalla sig för arbetsnarkoman. Han anser dock att ett så pass glamouröst epitet inte passar för honom, så han föredrar att kalla sig för jobbslampa. Denna beskrivning rymmer bland annat en näst intill oreserverad drift att göra allt för sin publik. ”Oj, kameran rullar. Då är det väl bäst att jag glatt tuggar i mig den här nygrillade råttlevern.” ”Oj, mina kompisar tittar. Då är det väl bäst att jag skrämmer skiten ur Dennis Hopper genom att imitera hans egen rollkaraktär i Blue Velvet.” ”Oj, en massa folk i svinkalla Malmö har betalat dyra biljetter för att se mig. Då är det väl bäst att jag showar för dem i TRE TIMMAR så att de ska känna att jag gjorde skäl för biljettpriset.”Om man tidigare har sett någon spoken word-föreställning med Rollins vet man ungefär vad man har att vänta, nämligen en maratonsittning med underhållande anekdoter och samlade erfarenheter från hans trettio år långa artistkarriär samt från hans flitiga globetrottande. Han har vissa teman som han gärna återkommer till: livet i avlägsna kulturer, klassiska turnélivsskrönor och hatkärleken till arbetskamraten Heidi. Och så är han så klart väldigt förtjust i att smäda USA:s förra president George W Bush, trots att det har gått tre år sedan hans ämbetsperiod tog slut. Det mesta är mycket roligt och i princip allt är tänkvärt.
Med en så lång föreställning och så många återkommande teman hade man kanske kunnat vänta sig en del gammal skåpmat. Men det är där jobbslampan kommer in. Rollins erkänner sig vara livrädd för sin publik och vågar inget annat än att göra sitt bästa för oss. Så förutom en kortare filosofisk utläggning om orsakerna till att han kuskar runt så mycket som han gör, består föreställningen nästan till hundra procent av nyskrivet material.
När Henry Rollins pratar står han alltid, liksom när han sjunger, med ovankroppen vriden åt sidan, framåtlutad och med ena foten något framför den andra. I attackställning. Orden sköljer över oss i publiken i en aldrig sinande ström. Han håller ett passionerat brandtal för organisationen Planned Parenthood och aborträtten. Han berättar om hur det är att vara 50 i rockvärlden. Han redogör för ett brev från en självmordsbenägen Irakveteran som har en åttaårings liv på sitt samvete, och för ett mejl med nakenbilder från en tonårig flicka som vill veta om han tror att hon har chans att hitta en kille en vacker dag. Små och stora katastrofer och triumfer forsar fram: en tjej som förlorar ett öga under en Black Flag-konsert i New York, den bottenlösa hopplösheten i Port-au-Prince och ett särdeles lyckat skämt som dras utanför Kim Il Sungs mausoleum.
De tre timmarna passerar fort. Hade det inte varit för de obekväma stolarna hade det varit njutbart på riktigt. Och när man lämnar Palladium och ger sig ut i Malmökvällen som nu håller på att gå över i natt, slås man av att hela denna mastodontlånga föreställning egentligen bara är en ursäkt för att hamra in ett enda budskap. Och det viktigaste Henry Rollins har att säga till oss är helt enkelt att han vill att vi ska vara snälla mot varandra. Han vill att vi ska vara hyggliga och anständiga människor. ”Don’t be a douchebag!” Och då är det faktiskt bara att hålla med.
Bilden är tagen på Rival i Stockholm i januari 2008.
