Hip Hop som vi inte kände den förut

Jag brukade snegla åt deras håll. Matrix-kapporna släpade i marken på skolgården, håret täckte de iskalla ögonen och ur lurarna strömmade musik som skrämde mig. Vi kallade dem gothare och jag var lite rädd för dem, men mystiken som omgav dem fascinerade mig och gjorde att jag ville veta mer.  På ett vis var det förutspått då, subkulturerna var lättare att kategorisera – för att de syntes. Idag är det tvärtom. Idag har en genre som aldrig förut varit förknippad med Matrix-kappor blivit mer mystisk än någons kajalpenna och mörkare än någons metal-growl – men du hade aldrig kunnat peka ut dem i en folksamling. De använder inga yttre attribut, de är inte uträknande, och kanske är det därför som jag likt gotharna på min skolgård nu är så fascinerad av det uttryck hip hopen tagit.

År 2010 blev känt som året då hip hop blev emo. Såväl Nas uppväxt i ghettot, Ghostface Killahs skildring av droghandeln och de stereotypa rimmen om pengar, bilar, vapen och kvinnor fick lämna plats för de djupa tankarna när artister som Kanye West, Kid Cudi och Drake släppte tyglarna om sitt hjärta och förändrade genren. Acceptansen blev större, texterna djupare men i takt med en alltmer hårdare världsproblematik hårdnade också uttrycket under 2011. Ur frustrationen väcktes ilska och ur hip hopens baksida föddes en aggressiv framtoning där emo-hip hopen förändrades. De emotionellt laddade och nakna texterna hade slagit rot på en väldigt mörk plats. En plats där varken sympatier eller ödmjukhet fanns och en ny subkultur hade fötts där även videon skulle komma att ha ett kontroversiellt uttryck och en större betydelse än var den kanske någonsin haft förut.

När Tyler The Creator från OFWGKTA släppte videon till ”Yonkers” fick hans brutala och skräckinjagande text och visualisering många att rygga tillbaka. Utan kodord och metaforer visade han på den totala oräddhet som hip hopen skulle komma att handla om 2011 och drog sig inte för indirekta mordhot till Bruno Mars eller att flörta med det suicidala. Samma mönster följde Die Antwoord när de i videon till ”Fok Julle Naaiers” ordagrant gav ett ”fuck you” till hela världen. Och när Mobb Deep släppte videon till ”Dead Mans Shoes” och du bevittnar blod, inälvor, lik och likmaskar, men ser skönheten i det, visste man att hip hopen var förändrad.

Men vi ser inga Matrix-kappor, i denna genre bevisar de att mystiken inte behöver sitta i de yttre attributen utan att det bakom röda byxor, guldkedjor och sneakers kan gömma sig lika mycket mörker och utanförskap som i en Matrix-kappa.

Att beträda den mörka sidan, den skräckblandade förtjusningen av psykedeliska- och hypnotiska ljudbilder med vilsna men fokuserade texter har blivit ett behov att fylla och få mer av. Och kanske är det följden av emo. För kanske blir det emotionellt laddade till slut ett tillstånd av ilska att omvandla till dedikation och iver och kanske är det precis den drivkraften som trollbinder oss – Att inte gömma sig bakom sin lugg, att inte knyta näven i fickan utan att sträcka upp den rakt och kraftfullt, övertygad om att lämna avtryck i denna värld.