Dags att växa upp

När jag gick i högstadiet kom en revolution i klädväg. Ett par gigantiska jeans med dålig passform i flertalet färger gjorde sin entré i svenska tonårskillars liv under namnet Psycho Cowboy. Och det spelade inte någon roll vem du var för alla skulle ha dem; killar stötte ut dem som höll fast vid de gamla vanliga rakrörsjeansen och vi tjejer slängde inte många blickar på dem som inte hade en stor blaffa ”PC” tryckt på en bakficka som hängde nere vid knävecket. Men Psycho Cowboy var bara för killar och de få gånger man såg en tjej i ett par sådana höjde man på ögonbrynen och viskade det tonårsbetingade ”Ameh, hallå!” till den väninna som stod närmst. Sedermera skulle Psycho Cowboy-byxan förknippas med hiphopmusiken, en musikstil som även den var killdominerad.

Jag trillade in på hiphop när jag började förstå att musik var så mycket mer än de låtar som spelades mellan inslagen i Radiosporten P4. I det betongområde i Helsingborg som jag är uppvuxen i hängde vi jämt runt basketplanen på skolgården och alltid var det någon som hade med sig en kassettbandspelare som spelade toner av Dr Dre, Ice Cube, Bone thugs n’ harmony och flera andra av mina tonårshjältar. Då fanns knappast något internet utan musik utväxlades genom mixtapes. Och när man fick sin månadspeng begav man sig med raska steg ner till Folk å Rock nere i centrum och stod fastklistrad vid den lilla sektion längst in i butiken som gick under namnet ”Hip hop/Soul”.

Som tjej lyssnade jag på killarna när det kom till vad som var bra och vad som var dåligt. Så var det bara – de visste bättre helt enkelt. Det var deras område och jag skulle bara känna mig hedrad att jag blivit introducerad för det. Dessutom förväntades det av mig att jag skulle lyssna på soul och r´n b också. Det var den kvinnliga och mer mjuka sidan av hiphopen som helt enkelt var tillägnad tjejerna.

Idag förstår jag förstås att det inte är så det ligger till. Det finns ingen musikstil som är mer kvinnlig och det är inte alltid självklart att män vet mer om viss sorts musik. Men det går tyvärr inte att komma ifrån att det inom hiphop-världen fortfarande finns en jargong som håller kvar vid detta. Du kommer som kvinna ofta på andraplats, både när det kommer till kunskap om och passion för hiphop-musiken. Framförallt så tas du inte på allvar på samma sätt. Jag är idag över 30 år gammal men stöter ändå ofta på antydningar om att jag lyssnar på hiphop för att jag är intresserad av, kär i eller rent utav vill ligga med manliga hiphopare, utövare som publik.

Det är tröttsamt och sorgligt att behöva hävda att man lyssnar på en viss typ av musik för musikens skull. När jag går på en konsert så vill jag kunna spontanprata med min manliga, pösigt klädda publikgranne om vilka grymma rim som framförs utan att han ska tro att jag raggar på honom. Dessutom vill jag tillägga att bara för att han har valt att fortfarande klä sig i stora byxor så behöver det inte betyda att jag fortfarande tycker att det är snyggt.