När jag var ungefär femton år och fortfarande bodde i föräldrahemmets trygga vrå så hade jag ingen egen dator. Vi hade en enda dator som hela familjen använde, och den stod i hallen på övervåningen. Där spenderade jag många timmar, som vilken tonåring som helst, på Lunarstorm, MSN och så vidare. Och varje gång jag var ensam hemma drog jag upp volymen på datorn och spelade så hög musik jag bara kunde. Det var som ett litet andningsrum för mig. Ingen var ju hemma så jag tog mig friheten att skråla med i mina favoritlåtar och ingen klagade.
Vid den här tiden var jag väldigt inne på olika typer av metal. Jag har lyssnat på metal och rock hela min uppväxt, men just vid fjorton, femton års ålder så började jag på riktigt utforska och upptäcka min musiksmak. Jag hittade någonting i metal som var speciellt. Som fick mig att känna mig speciell.
Så jag satt där i godan ro och lyssnade på något skramligt och högljutt. Tyckte livet var härligt och att jag själv var väldigt cool. Helt plötsligt hör jag någon gapa från nedervåningen. ”Bella!!! Vad gör du?”. Det var mamma. Jag stängde snabbt av musiken och ropade tillbaka: ”Jaaa, vad ääre!?”, sådär irriterat som bara en tonåring kan. ”Jag är hemma!” sa mamma. Jo jag märker det, tänkte jag. Mamma fortsatte: ”Du kan inte ha sådär hög volym! Vem som helst kan ju ta sig in i det här huset utan att du märker något när du lyssnar på sådan där musik från… från helvetet!!!”.
Jag dog av skratt. Inte just då kanske, men nu i efterhand. Musik från helvetet. Vad som hör till saken är att min mamma är född på fyrtiotalet och aldrig varit speciellt förtjust i något annat än jazz och gammal soul. Hon tyckte att all rock, vare sig det var Metallica, Nirvana eller Foo Fighters, var skränigt. Hon förstod helt enkelt inte hur jag kunde lyssna på sådan musik. Det är ju inte bra, och som de ser ut, hårdrockarna! Långt hår och svarta kläder. Nej, det där var ingenting min mamma gillade.
Men det är där jag tycker någonting är fel. Är det någon form av musik som är fin och kärleksfull så är det ju metal. Just nu går en dokumentärserie på SVT som heter Hårdrockens historia, producerad och programledd av journalisten och metalfantasten Samuel Dunn. Dunn reser land och rike runt och pratar med storheter som Iron Maiden, Thin Lizzy, Motörhead och Metallica och försöker ta reda på hur metal utvecklats genom tiderna och hur de olika subgenrerna uppkommit.
Metal är skapad och älskad av en viss typ av människor. De som alltid har varit lite utanför, lite konstiga, lite speciella. När jag har haft svackor, varit ledsen, känt mig utanför eller konstig så är det musiken som har hjälpt mig. Det finns inget mer värmande och speciellt för mig än min favoritlåt med till exempel Metallica. Metal skapar en helt otrolig gemenskap för alla som älskar den. Den är inte farlig, och de som lyssnar på metal är inte farliga heller. Men det är något alla inte förstår.
Jag känner flera som är riktigt inbitna metalheads. De lyssnar bara på hårdrock. De är noga med sin klädstil, skulle aldrig få för sig att klä sig i en proper skjorta eller ett par chinos. Det är skinnbyxor och bandtröjor som gäller. Långt hår, kedjor, väst. Musiker och ljudnördar är de alltid. Och de är de absolut finaste, snällaste och mjukaste killarna jag vet. Metal må verka hårt, vilt och våldsamt ibland för den som står utanför (till exempel min älskade lilla mamma). Men hårdrockarna själva är precis tvärtom. Så nästa gång du ser en person i corpsepaint och upp och ner-vänt kors, ge honom en kram.
