Rockfotos skribent Emma Jansson ställde några frågor till Simon Muschinsky i ett av Danmarks absolut bästa band just nu: When Saints Go Machine. För exakt två månaders sedan var jag på Debaser i Malmö för att se ett för mig okänt danskt band, When Saints Go Machine. Spelningen var något alldeles utöver det mesta och jag var nog långtifrån den enda i publiken som några timmar senare mycket glatt överraskad vandrade hemåt med ett signerat ex av bandets senaste skiva Konkylie i näven. Sedan dess har bandet turnerat flitigt, så det har inte varit helt lätt att få tag på dem för en intervju. Simon Muschinsky var dock vänlig nog att ta sig tid att svara på några väl utvalda frågor.
Grattis till en utmärkt fin skiva! Är ni nöjda med den?
– Vi är mycket nöjda med hur plattan blev. Vi jobbar hela tiden med nya grejer och upptäcker nya sätt att göra musik. Visst hade man önskat att vi hade koll på en del av detta när vi spelade in Konkylie, men det får vi helt enkelt spara till nästa skiva.
– Vi hade också väldigt roligt medan vi spelade in skivan. Inspelningsprocessen var trevlig, men även hektisk och utmattande. Framför allt var det häftigt att kunna gå på djupet och göra en hel skiva i en tid då många låtar görs snabbt och ges ut strax därpå. Vi älskar att nörda ner oss med våra instrument och har lagt mycket tid på att utveckla vårt eget sound.
– Jag är övertygad om att nästa skiva kommer att låta annorlunda, och det vore ju också tråkigt om vi inte vidareutvecklade vårt sound och helt enkelt gjorde samma skiva två gånger i rad.
Ni har ett rätt så modernt sound, där man kan höra ekon av bland annat Fever Ray och Caribou. Kände ni redan vid inspelningen att låtarna låg ”rätt i tiden”, så att säga?
– Vi koncentrerade oss egentligen mer på att göra sådan musik som vi alla ville göra, och vi tänkte inte så mycket på att det skulle låta modernt eller ”tidsenligt”. Det viktigaste var att vi kände något för musiken och att det var roligt att göra den. Visst är det smickrande att jämföras med Fever Ray och Caribou, men det är inte något vi egentligen har tänkt så mycket på när vi spelade in skivan.
Den danska indiescenen har vuxit till sig bra under de senaste åren och fått fram en rad band av hög kvalitet. Finns det några danska akter som ni tycker är bra och gärna vill tipsa oss om?
– Jo, jag rekommenderar gärna Shaque Lilli. Det är en tjej som gör R&B iklädd förklädnad som en bisexuell fransos som har flyttat till Berlin. Det är ju i sig en rätt kul ingångsvinkel. Treefight For Sunlight tycker jag är superbra också. Deras musik påminner mig om musik från när jag var liten och är nostalgisk och modern på samma gång.
– Monkey Cup Dress är en duo som skriver jättebra melodier och som lyckas att med bara cello och sång skapa ett riktigt spännande universum. Tjejen som spelar cello har även varit med och spelat på vår skiva. Slutligen vill jag rekommendera Taragana Pyjarama som är en kille som har turnerat med oss under sitt andra alias Eim Ick, och som jag tycker är bra. Det är inspirerande eftersom han gör techno på ett sätt som jag också skulle ha gjort om jag jobbade med den genren. Jag kan känna igen en massa harmonier och sätt att jobba och bearbeta ljud på som även jag skulle ha använt.
*gilla*