När Arvikafestivalen gick omkull i somras lämnades ett tomrum för synthen bland de svenska sommarfestivalerna. En tradition som däremot drar fulla hus är Malmöbaserade ElectriXmas. Syntharnas egen julfest äger rum på Inkonst och precis som i fjor är det utsålt. Synthare i alla åldrar från hela landet har tagit sig dit, de flesta klädda i svart men många i mer kreativa och färgsprakande cybergoth-outfits.
Publiken är dock fortfarande gles när första bandet Necro Facility går på. Programmet i år är genomgående starkt – något som poängteras av att Necro Facility, Sveriges kanske mest hyllade synthband för tillfället, får nöja sig med att spela på lilla caféscenen. På årets Wintermute visar, den tidigare väldigt Skinny Puppy-influerade, duon en oanad melodiös sida. Stilen känns helt egen – kanske kan det gå in under industripop? Ett av landets bästa synthband på skiva lämnar dock en del att önska när de spelar live. Playbackframträdandet känns lite fantasilöst och det är främst sångaren Henrik Bäckströms inlevelsefulla utspel som hindrar det från att bli karaoke.
Desto mer hemtama på scen verkar andra akten Code 64 vara. Det svensk-norska bandet räknas till subgenren futurepop – det är storslagen, refrängstark synthpop med drag av såväl EBM som modern dansmusik. Det ligger nära till hands att jämföra med futurepopens giganter VNV Nation. Code 64 är dock mer dansanta och får igång ett ordentligt synthröj i Inkonsts caféavdelning lagom till det är dags att bege sig mot stora scenen.
Först ut på stora scenen är Tyske Ludder. Det tyska EBM-bandet som bildades i slutet av 80-talet gjorde comeback 2006. Det är EBM av allra primitivaste och råaste slag – Nitzer Ebb är Wagner i jämförelse – och med en stark kärlek till genrens alla klyschor: militärestetik, mullrande basar och macho-uppumpad sång. Tyske Ludder – iklädda skottsäkra västar – må vara graciösa som en Belgian Blue men de är likväl inte helt utan finess. De får till en del starka refränger som ”Der Androgyne Held” och ”Bastard” och scenshowen hör till kvällens mest underhållande. Och – bara ifall att någon mot förmodan skulle ha missat ironin, avslutar de med att dra upp folk på scenen för en hiskelig EBM-cover på ”White Christmas”.
Programmet är så långt anmärkningsvärt befriat från nostalgi. Kvällens första headliner är dock inget annat än en fullständig nostalgitripp. S.P.O.C.K var tillsammans med band som Page och Sista Mannen På Jorden med och definierade den svenska synthpopen. Det är nu tio år sedan de senast gav ut nytt material men de gör fortfarande sporadiska spelningar. Det märks att det här är kvällens höjdpunkt för många och till min förvåning ser jag en hel del yngre besökare stå och sjunga med till gamla S.P.O.C.K-hits som ”Dr McCoy” och ”Never Trust A Klingon”. Att låtskatten har upptäckts av en ny generation synthare som var för unga när det begav sig är ett tecken på vilka tidlösa kvaliteter musiken rymmer. Det handlar om enkel, naivistisk synthpop med starka refränger och mycket humor. Men framför allt handlar det om vuxna mäns rättighet att klä sig i löjliga StarTrek-uniformer och leva ut sina barnsliga science fiction-fantasier.
Kontrasten mellan kvällens två headliners kunde inte vara mer total. Från den trallvänliga mys-synthpop som spelas av S.P.O.C.K – ett band som gjort sin nördiga science fiction-fäbless till sin säljande gimmick – till Hocico, de tuffaste av de tuffa och de hårdaste av de hårda. De två mexikanska kusinerna i Hocico räknas som föregångsfigurer i subgenren aggrotech. Det är en stil som har pressat ut de mest depraverade delarna av Frontline Assemblys futurist-miserablism och Skinny Puppys skräckfilmsestetik och gjort om det till taktfast, hårt slående musik för de allra ljusskyggaste dansgolven.
Det är stora komplexa ljudbyggen kombinerat med aggressiv sång, dansanta rytmer och vackra, vemodiga melodier. Live blir det ännu tyngre – i låtar som ”Tiempos de Furia” och ”Untold Blasphemies” känns deras beats som medicinbollar avfyrade mot mellangärdet. Faktumet att de lyckas balansera sin sanslösa tyngd med suggestiva stämningar och starka melodislingor gör Hocico till ett av de senaste 20 årens mest intressanta synthband överhuvudtaget. För mig stod den här mohawkfriserade, nit- och latexklädda krafturladdningen för kvällens höjdpunkt. När jag lämnar Inkonst är jag manglad mör och mycket nöjd!
