Det började som ett skämt. När Los Angeles-ättade punkbandet The Bronx blev tillfrågade att göra en akustisk version av sin låt ”Dirty Leaves” för ett TV-framträdande – ett uppdrag som de inte var helt nöjda med – bestämde de sig för att skoja till det och göra en mariachi-version istället. Och de blev så nöjda med resultatet att de sedan fortsatte skriva låtar i samma stil. Plötsligt hade de ett alter ego-band – Mariachi El Bronx.
Mariachi är en mexikansk traditionell musikstil som i väst mest förknippas med guldutsmyckade uniformer, trumpeter och inlevelsefull skönsång med mycket hjärta och smärta. Det är således en stil som ligger flera ljusår från den Black Flag-inspirerade hardcorepunk som The Bronx spelar till vardags. Men genretrogen mariachi är precis vad de gör när de – förstärka av en violin och två trumpeter – klär sig som tjurfäktare och kallar sig Mariachi El Bronx. Och det märks att de tar sitt på sätt och vis bisarra sidoprojekt på största allvar redan från ögonblicket de gör entré till ”48 Roses”. De har studerat stilen ingående och musiken på de två skivor de har gett ut under namnet Mariachi El Bronx är gjord med största tänkbara respekt för genren.
Även live är det anmärkningsvärt hur väl de lyckas med förvandlingen. Egentligen är det bara sångaren Matt Caughthrans relativt upproriska mellansnack som hindrar dem för att passera som en ”autentisk” akt – i varje fall i mina mariachi-otränade öron. Nästan än mer förvånad – och positivt överraskad – är jag över hur väl de gamla punk-fansen accepterar sidospåret. Publiken lyssnar koncentrerat och jag ser till och med punkare i Black Flag-tröjor stå och sjunga med i Matts något klyschiga men genretypiska, spanskklingande kärlekssånger.
Men efterhand står det klart att mariachi-bandet mest är en rolig parentes för merparten av besökarna. Huvudattraktionen är The Bronx som – efter att ha svidat om från sina charrokostymer till jeans och t-shirts – gör entré till ”Knifeman”. Nyanser existerar inte, det är ett läge – fullt ös och full intensitet – hela tiden. Tonen slås an direkt. Redan under första låten är Matt, som plötsligt förvandlas till en agiterande frontman, ute på en vända i moshpiten. Han viglar upp publiken till den grad att vakter får rycka in och lugna de påstridigaste crowdsurfarna. Det känns helt surrealistiskt att se samme man – som för någon timme sedan stod och sjöng kärlekssånger med stor inlevelse – vråla nihilistiska (men melodiösa) anthems som ”White Guilt” och ”False Alarm”.
Inspirationen kommer främst från traditionell hardcore och band som Rocket From The Crypt. Det må vara därifrån de har hämtat energin och aggressiviteten men den tekniska skickligheten och intensiteten (och det flitiga användandet av stroboskop-ljus) får mig att tänka på mathcore-bandet Dillinger Escape Plan. Mariachiprojektet sägs ha gett dem ökat självförtroende som musiker vilket märks. Upplevelsen hade inte varit i närheten av lika stark om vi inte hade fått uppleva båda sidorna av El Bronx och jag minns inte senaste gången jag hade så roligt på en punkspelning. Helheten är större än summan av delarna. Fler band borde ha alter ego-band!
Fotnot: Bilden är från spelningen i Stockholm 10/12
