JAMES BLAKE – JAMES BLAKE
Med förra årets startsträcka i bakhuvudet, en väg kantad av lovordade smakprov i form av ep:s som CMYK och Klawierverke, var det knappast någon som förvånades över de överdådiga förväntningar som ställdes på James Blakes debutalbum. Men när skivan slutligen släpptes i början av året, var det ändå som om många (jag inräknad) inte kunde tro sina öron då förväntingarna faktiskt också infriades. Med goda marginaler dessutom.
Den klassiskt skolade pianisten med dubstep i blodet tog med en intensivt sårbar röst ett ännu hårdare grepp om melankolin i balladerna. De metalliska landskapen med lager på lager av outgrundliga ljudbilder öppnades åter upp i kontrast till det ömtåligt glödande hos vokalerna. Varje spår var som en hybrid av element som man inte annars hade sett sambandet mellan, och James Blake blev Bon Iver, Burial och Bill Withers på en och samma gång, utan att det kändes det minsta konstlat.
Där, i splittringen och samtidigt sammansmältningen av piano, dansrytmer, soul och elektroniska beats uppstår en magi som få kan, eller ens vågar, närma sig. Det är också precis där som jag inser att James Blakes debut är, åtminstone på min personliga lista, årets i särklass bästa skiva.
Lyckligtvis slutar det inte heller här. Sedan skivan släpptes har Blake hunnit med ett samarbete med tidigare nämnda Bon Iver som utmynnade i singeln Fall Creek Boys Choir, epn Enough Thunder kom i höstas och ytterligare en på väg i början av nästa år.
Han har knappt lämnat startgroparna av sin karriär. Men med början som den här, finns ingen hejd för vart James Blake kan nå.
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
11.
12.
13.
14.
15.
16.
17.
18.
19.
20.
21.
22. James Blake – James Blake
23. Awake – Trash Talk
24. Circuital – My Morning Jacket
25. Dye It Blonde — Smith Westerns
26. Talk About Body — MEN
27. I Love You, Man — Rebecca & Fiona
28. Nostalgia, Ultra — Frank Ocean
29. The Hunter — Mastodon
30. Gran Fuego — Siri Karlsson
31. House Of Balloons — The Weeknd
