Namnet S.C.U.M är hämtat från radikalfeministen Valerie Solanas ökända manifest. Förkortningen ska utläsas ”Society For Cutting Up Men” och texten handlar om kvinnans frigörelse genom männens utplåning.
Varför tog ni ert namn från S.C.U.M-manifestet?
– Den främsta anledningen var att vi gillar hur namnet ser ut rent visuellt. Den estetiska biten var väldigt viktig och jag bör kanske påpeka att vi var unga när vi valde det. Jag gillar också det retrospektiva elementet. Namnet härrör från det sena 60-talets New York-scen som jag tycker är väldigt cool. Boken skrevs 1968 så från början stod det S.C.U.M 1968 på vår hemsida. Folk blev dock så förvirrade av det att vi fick ta bort det. Sen tycker jag boken är väldigt underhållande också – den är väldigt radikal.
Precis som för The Horrors verkar mycket av er inspiration komma från en svunnen tid. Finns det några samtida band du gillar?
–Ja, massor! Mitt favoritband för tillfället är Factory Floor. Känner du till dem?
Tyvärr inte….
– De har precis gett ut en singel på DFA och både vi och The Horrors har turnerat tillsammans med dem. Och så måste jag tipsa om Advert – de är goda vänner till oss som ska börja ge ut musik snart.
Du har nämnt David Bowies Low som en viktig inspirationskälla bakom Again Into Eyes. Handlar det om hur den skivan – precis som er musik – kombinerar rock med ambient?
– Ja, precis! Jag hade en period när jag brukade somna till Low – det var ungefär samtidigt som jag skrev låtarna till vår skiva. Bowies sena 70-tal är hans mest intressanta period – i vart fall för en musiker: Station To Station, Low, Heroes och Lodger – skivorna han gjorde när han hade lämnat glamrocken och stod på sin kreativa höjdpunkt.
Det har blivit dags för S.C.U.M att göra sig redo för kvällens spelning. Thomas tar artigt i hand, tackar för intervjun och frågar om jag ska se konserten. Jag får ett snett leende och ett “hope you’ll enjoy it mate” tillbaka när jag svarar ja och sen drar Thomas fram sin mobiltelefon. Till och med när han läser sina sms ser han ut som en självsäker, cool rockstjärna. 70-talets Bowie hade garanterat varit stolt över sin lärjunge.
