I tidiga intervjuer nämndes Throbbing Gristle – det klassiska industribandet som frontades av provokative konstnären Genesis P-Orridge –som en viktig inspirationskälla. Något som resulterade i att S.C.U.M fick vara förband åt Throbbing Gristle under några av deras sista spelningar 2009.
– Det var ju helt galet egentligen. Jag nämnde att jag gillar Throbbing Gristle i några intervjuer. Sedan tog de helt plötsligt kontakt med oss eftersom de hade läst att vi gärna ville samarbeta med dem. Det var otroligt kul att göra de där spelningarna och vi klickade även personligt. Jag har faktiskt fortfarande regelbunden kontakt med två medlemmar: Chris Carter och Cosey Fanni Tutty som remixade vår senaste singel. Jag såg också den sista spelningen som Throbbing Gristle gjorde innan Peter Christopherson tragiskt nog gick bort förra året.
Innan S.C.U.M började skriva låtar till debutalbumet Again Into Eyes färdigställde de det väldigt ambitiösa projektet Signals. Det innebar att de under sin första Europa-turné 2008 till 2009 försökte spela in musik i varje stad de besökte. Musiken gavs ut digitalt och varje musikstycke speglade på något vis den geografiska platsen som det hade spelats in på.
Min favoritlåt på Again Into Eyes är ”Paris”.
– Paris är faktiskt en låt vi gjorde när vi höll på med Signals. Den skrevs och spelades in – som du nog kan gissa – i Paris och jag vill minnas att det var på en vinterdag. Det är en av mina favoriter också så jag ville verkligen ha med den på skivan. Dessutom tror jag det är en av våra mest direkta låtar, både musikaliskt och textmässigt.
S.C.U.M är vana vid att gå sin egen väg. I början av karriären ordnade de spelningarna helt på egen hand – och även på egna villkor – genom klubben Worship.
Kan du berätta lite om Worship – klubben som ni drev i London för några år sedan?
– Worship var helt enkelt ett sätt för oss att få spelningar när S.C.U.M var helt nya och praktiskt taget okända. Vi ordnade konserter – inte bara med oss utan också med andra unga band vi gillade – runt om i London i lokaler som inte främst var ämnade för rockmusik. Det blev många spelningar i bland annat kyrkor.
Hur skiljer det sig att spela i en kyrka jämfört med vanlig klubb?
– Vare sig du är religiös eller ej förändras ditt humör direkt när du kommer in i en kyrka. Du blir mer dämpad, allvarsam och mottaglig för spirituella budskap. Det var något vi ville utnyttja och det var faktiskt anledningen till att vi började spela i kyrkor – för att lättare kunna manipulera publiken. Sedan har ju kyrkor väldigt bra akustik också med naturlig efterklang. Egentligen tycker jag det är den ultimata konsertlokalen!
Tidigare i år tecknade ni kontrakt med ansedda Mute Records (som ger ut bland annat Depeche Mode och Nitzer Ebb). Jag tycker att ni sticker ut lite där – den etiketten är ju vanligtvis relaterad till elektronisk musik…
– Lustigt att du säger det för när vi skrev på kontraktet sa de faktiskt att vi var det mest ”Mute-typiska” bandet de hade hittat på väldigt länge. Visst har Mute varit helt dominerande inom den elektroniska musiken men det gäller framför allt 80- och 90-talet.
