Det är hela två album sedan brittiska The Horrors ljusnade upp sin begravningsentreprenörlook och började skriva om vatten hellre än fetischer, men kritikerna har långt från tröttnat. Precis innan bandet ställde sig på scenen för sin första egna Stockholmsspelning på fyra år passade Rockfoto på att tala litteratur, konst och kreativitet med sångaren Faris Badwan.Faris Badwan sitter sömndrucken i turnébussens illa belyst vardagsrumsminiatyr och spelar tv-spel. Någon gång strax efter att dubbeldäckaren rullade ut ur Oslo natten innan hade han somnat med en bok i handen och inte vaknat förrän den parkerade i Stockholms hamn på tidiga förmiddagen. En planerad turistrunda på stans museer fick ställas in på grund av planerad fotosession vilket resulterade i en hälften tjurig, hälften ledsen tjugofemårig sångare.
– Jag ville gå på Moderna museet och se Turner, Monet, Twomblyutställningen, men nu är det väl stängt? Jag ville verkligen se den, säger han.
Den smala, långhåriga silhuetten som i dunklet ser ut som en viktoriansk skräckromansfigur börjar förflytta sig dubbelvikt bland kasserade matförpackningar och tidsfördriv innan den slutligen slår sig till ro i en soffa och börjar pilla på det låga taket.
Faris Badwan är en osannolik frontfigur. En före detta konststudent på M.I.A.s alma mater, prestigeuniversitetet St. Martin’s, är han allvarsam och väger noggrant de få ord han använder i skarp kontrast till bandkollegernas ständiga skämtande. Faris träffade de övriga bandmedlemmarna, Tom Cowan, Rhys Webb, Joshua Hayward och Joe Spurgeon, under tonårens dagsutflykter till London från hemstaden Southend-on-Sea. Debutalbumet Strange House, med den deskriptiva undertiteln ”Psychotic Sounds for Freaks and Weirdos” släpptes 2006 till välvilliga recensioner, men många noterade också vad som tycktes vara en väl utstuderad image och tvivlade på att deras korthuggna, dundrande musik, galna pseudonymer och allmänna begravningsentreprenörlook skulle överleva mer än en skiva. När uppföljaren Primary Colours släpptes 2009 var det dock inte mycket mer än förkärleken för svarta kläder som återstod av de tidiga Horrors. Pseudonymerna förkastades, Faris Rotter blev Faris Badwan och en ny, mer dämpad ljudbild med inslag av transliknande tiominutersverk gjorde bandet till alla hippa kritikers nya kelgrisar.
Själv viftar Faris bort alla branschkomplimanger.
– Man betyder alltid allt för någon och ingenting för någon annan, säger han med en axelryckning.
