Instrumentella postrockbandet Explosions In The Sky besökte Stockholm och Debaser Medis i måndags. En högtidsstund för de som insett storheten i romantiskt storvulna epos så som ”First Breath After Coma” eller ”The Only Moment We Were Alone”. Rockfoto satte sig ner med Chris Hrasky för att prata om nya skivan, tröttheten på genren de verkar i och om filmmusik som de själva inte komponerat.
– Jag vet inte, i bland kan tanken på ännu en gitarr-och-trum-låt kännas lite tråkig, vi kanske behöver pröva annat?
Chris Hrasky sitter nedsjunken i en skinnsoffa, snurrar på en tom läskflaska med fingrarna och ler förstrött. Om nu någon trodde att en bandmedlem i Explosions In The Sky måste vara en svårmodig avantgardist som sjunger postrockens lov så räcker det med en kvart med trummisen Hrasky för att få den idéen bekräftad som den fördom den är. För att vara posterboys för den instrumentella postrockvågen, om man nu kan kalla det för en sådan, är det slående hur totalt ointresserade de själva är av genren (de lyssnar hellre på Tim Hecker och Kanye West).
– Visst kan vi tröttna på att höra folk säga ”åh det är Explosions In The Sky, då vet jag hur det kommer att låta”. Vi tycker inte att det stämmer helt enkelt. Det pratas hela tiden om det här att vi varvar tysta partier med högljudda stycken men för mig är det otroliga samspelet mellan Mark, Munaf och Michael en mycket större grej, säger Hrasky för att i nästa andetag lägga till att han möjligtvis är partisk i frågan.
Texaskvartetten bildades som Breaker Morant för tolv år sedan i Austin för att spela instrumentell rock i samma anda som Mogwai och Dirty Three (”vi diskuterade om vi skulle ha en sångare”, har Hrasky tidigare sagt, en tanke som snabbt övergavs). Efter namnbyte och ett knippe demon inspelade på en minimal budget började det röra på sig. Enligt ryktet lämnade några kollegor in en cd till indielabeln Temporary Residence med en lapp som det stod ”This fucking destroys”. Om ryktet är stämmer må vara osagt men sant är att de signades direkt.
I våras släppte de det sjätte albumet Take Care, Take Care, Take Care. Och nu, tolv år senare, är Explosions In The Sky ett aktat namn i branschen och kanske så stora som de kan bli utan att ha en sångare i bandet. De har gått från att vara hungriga tjugoåringar för vilka bandet var allt till fyra ganska vanliga familjefäder som råkar ha musiken som jobb och som ser till att återvända hem till sina familjer varannan vecka för att kunna leva ett någorlunda normalt liv.
