Brittiska The Horrors har bara spelat ihop sedan 2005 men de har redan hunnit med ett flertal stilbyten. När ynglingarna först presenterade sig för världen med debuten Strange House var de ett stökigt, Birthday Party-inspirerat goth-garage-band. Spelningarna var korta, intensiva, snudd på tumultartade och bandmedlemmarna verkade lägga lika mycket tid på att få till sina spretiga frisyrer som på att skriva låtar.The Horrors har mognat en hel del sedan dess och det är ett helt annat band vi möter 2011. De fem stilmedvetna grabbarna tycks fortfarande hämta all inspiration från en svunnen tid – innan de (och en stor del av de svartklädda postpunkarna i publiken på Inkonst) ens var födda. Men på årets Skying har de rört sig några år framåt – till 80-talet. Faris Badwan har slutat skrika och sjunger istället med en attityd och inlevelse som för tankarna till Echo & the Bunnymens Ian McCulloch. Låtarna bäddas in i storslagna, nostalgidränkta keyboardmattor anno Simple Minds New Gold Dream och en monoton, högt uppskruvad bas à la Joy Division mullrar i bakgrunden. Låtarna dras ut och tillåts växa. Ibland ger de sig ut på små psykedeliska Velvet Underground-trippar som i mangelorgien ”Moving Further Away”, konsertens storslagna avslutning.
Det är från Skying och den kraut- och shoegaze-inspirerade föregångaren Primary Colours som låtarna hämtas under den drygt timslånga spelningen. Det blir mörk, svulstig synthrock som avlöses av gitarrmangel. Garagerocken utelämnas helt. Och även om influenserna må komma från många olika håll är postpunken ständigt närvarande. Om de på Skying – i mitt tycke en av årets bästa skivor – lyckas göra något helt eget av alla sina influenser så känns de kanske inte riktigt lika originella live. Från ögonblicket som det först går att skymta den långluggade frontmannen – iklädd skinnjacka och väldigt tighta byxor – bakom rökmolnet på scen känns det snarare som om man har gjort en tidsresa och hamnat på en ljusskygg postpunk-klubb i London under tidigt 80-tal.
Deras tidiga live-framträdanden må ha varit rena energiurladdningar men nu handlar det om stilmedvetet poserande. Allt – från den snygga och väldigt effektfulla ljussättningen till sångarens sätt att klänga på mikrofonstativet – verkar minutiöst genomtänkt. Estetiken tar större plats och melodierna i låtar som ”I Can See Through You” och ”Still Life” blir svårare att urskilja under de massiva ljudväggarna. Bäst fungerar de larmigare partierna och när de avslutar på My Bloody Valentine-manér med rundgång och vitt blinkande stroboskopljus riktat mot publiken känns det på något sätt som att cirkeln är sluten. Någon sa att The Horrors sammanfattar de bästa delarna ur de senaste 30-årens alternativa rockhistoria. Det ligger utan tvekan någonting i det!
