Fleet Foxes & Alela Diane: Annexet, Stockholm 8/11

Fleet Foxes är sen två år tillbaka ett av mina favoritband. Då, hösten 2009, ett år efter hajpen, blev jag golvad av deras debutskiva och sen dess har de följt mig. Jag tyckte att Helplessness Blues som släpptes i våras var fantastisk och de två spelningar jag sett med dem i år har varit väldigt bra. Därför var jag ganska övertygad om att jag skulle få en fin konsertupplevelse på Annexet men som alltid när man har höga förväntningar finns det en oro att man kan bli besviken.

Alela Diane har fått äran (eller det otacksamma uppdraget) att agera förband. Men med en fantastisk röst lyckas hon faktiskt tysta stora delar av publiken. Uppbackad av sin man på gitarr och pappa på mandolin spelar hon fina folk och alt-country låtar. På hennes senaste skiva Wild Divine backas hon upp av ett helt band och på vissa låtar kan jag sakna trummor och bas. Som bäst blir det när hon i slutet av konserten tillsammans med sin pappa sjunger den nya finstämda låten ”Roses and Thorn”.

Sen är det dags för Fleet Foxes. Dom börjar med ”The Plains/Bitter Dancer” från den senaste skivan och genast förflyttas man bort från det ganska trista Annexet till en stuga i skogen. Under de tidigare konserter jag sett i år med Fleet Foxes har man anat lite osäkerhet i några av dom nya låtarna, men det verkar ett halvår av turnerande ha löst. Allt sitter perfekt. Vad som tillkommit är ett mer visuellt grepp, bakom bandet projiceras videor av snöfall och bergskedjor. Scenen är sparsamt belyst vilket ytterligare förstärker känslan i deras musik.

Bandet avverkar låtar från båda deras skivor och det är de gamla klassikerna ”Mykonos” och ”White Winter Hymnal” som väcker störst jubel. Tyvärr blir första halvan av konserten lite statisk efter modellen låt, helt tyst i nån minut för gitarrbyte, låt. Det gör att det inte blir något riktigt flyt i konserten och att det efter ett tag känns lite tråkigt. En annan sak som blir lite tråkig är faktiskt hur bra det låter. De flesta låtar stöps i samma form som på skiva och med ett perfekt framförande blir det just likadant som på skiva. Jag vill inte säga att det är dåligt, det är helt fantastiska låtar, men det blir förutsägbart. Därför är det väldigt uppfriskande när de gör någonting som inte finns på skivan och till och med tillåter sig att ta ett steg tillbaka från det perfekta – vilket de faktiskt gör ibland, framförallt på andra delen av konserten. Ett frijazzigt parti på ”The Shrine/An Argument” och en avskalad ”Montezuma” skapar en längtan efter mer av den varan.

Efter över en och en halv timmes konsert avslutas det hela med ”Helplessness Blues” i en fin version som slutar med ett långt crescendo. Sammanfattningsvis: En väldigt bra konsert som uppfyllde alla mina förväntningar men samtidigt lämnade en del att önska. Förhoppningsvis är det känslan i den andra halvan av konserten som Fleet Foxes kommer fortsätta att jobba på att hitta, då tror jag att det kan bli helt fantastiska konserter i framtiden.