Det står en gudinna framför oss. I fotsid guldklänning öppnar hon munnen och sjunger ut så högt att monitorerna får spel. – I’m always too loud, säger Florence Welch och spanar ut mot oss. Men hon sjunger inte bara högt. Hon sjunger med en intensitet så att vi nästan lyfter ur våra röda sammetsstolar. Hon har lämnat trummorna hemma och efter en inledande ”No Light, No Light” med harpa som komp konstaterar jag att rysningsvågen gått på loop i tre minuter. Armar, ben, nacke – hela kroppen reagerar på sången som skulle kunnat komma från en operadiva men med sprödheten från ett flickrum.
Det är helt omöjligt att släppa henne med blicken under det sju låtar långa showcaset. Hon har en närvaro som gör att mina ögon tårfylls i en förkrossande och avskalad ”Shake It Out”. Jag vill aldrig mer höra den i någon annan version än den vi nyss hört. Jag vill knappt höra något annat över huvud taget. Jag vill sitta kvar i knäpptysta Intiman med en inbjuden publik som sitter med hakan nere och försöker förstå vad som händer på scenen. Florence Welch visar upp sin mest sårbara sida, bortom paljett-hotpants och galna scenutsmyckningar. Hon tar inte ett enda steg utan står stadigt vid mikrofonen i tio centimeter höga guldiga klackar och visar att det är här hon är som bäst, här finns hennes kärna – rösten.
Men så drar hon igång ”Dog Days Are Over” som enda låt från debutalbumet Lungs och bryter förtrollningen. Handklapp från publiken och ett uns slentrian anas hos Florence Welch. Mellan låtarna tackar hon för att Stockholm tagit emot henne så väl och berättar att hon ätit sill och druckit vodka. Publiken skrattar medan hon samlar sig och inleder ”Spectrum” som framförs akustiskt för allra första gången. Florence Welch för armarna böljande från sida till sida och låter musikerna återigen stå tillbaka för hennes röst som vandrar mellan viskande till en höjd där man undrar om mikrofon egentligen behövs i den lilla teatern.
Efter sju låtar är det abrupt slut. Ett showcase är ett showcase bandet skyndar av scenen. Publiken står kvar och klappar men förgäves. Lite snopna är vi ute i kylan igen och står trevande och vet inte vad vi ska ta vägen. Vad som kan matcha det vi just upplevt.
Antagligen ingenting.
