Jag är sjukt gammal. Jag är så gammal att det inte fanns någon indie när jag var ung vuxen. Det vi i dag kallar för indie kallade man då för en massa olika saker, till exempel postpunk, new wave eller powerpop. The Only Ones som bildades något före min tid, det vill säga redan 1976, kallades av sitt skivbolag för punk. Hade indie-etiketten funnits redan då hade deras historia förmodligen sett helt annorlunda ut.Karriären gick nämligen, trots bandets fantastiska låtar, inget vidare. Punken var dåtidens hetaste genre, och skivbolaget tyckte att det var en toppenidé att marknadsföra de fyra luggslitna killarna under detta paraply. Problemet är bara att The Only Ones aldrig var ett punkband. De punkare som föll för marknadsföringen och köpte någon av deras skivor blev tveklöst besvikna. I stället för korta och intensiva treackordslåtar med texter om hur mycket samhället sög fick de melodistyrd musik med snyggt gitarrspel och texter som handlade om hur jobbigt det var att vara tvungen att ljuga för sin flickvän för att man hade tagit för mycket heroin. Eller att ljuga om att man hade stulit hennes droger. Eller att man deppar för att flickvännen har lämnat en för en kille som har tillgång till bättre droger. Eller … ja, ni förstår.
Detta leder oss till det andra stora problemet stod mellan The Only Ones och framgången. Heroinet. 1970-talets stora innedrog var i högsta grad inne även hos de fyra bandmedlemmarna. Om man tittar på bilder från när de begav sig ser alla medlemmar, i synnerhet bandets frontman Peter Perry, mer eller mindre ut som om de deltar i en zombie walk. Bättre antidrogpropaganda än så behöver man knappast.
Om man i dag har hört talas om The Only Ones har man förmodligen hört deras enda hit ”Another Girl, Another Planet”. Det är lite tråkigt, för detta är långt ifrån deras bästa låt. Deras tre riktiga fullängdare är fullsmockade av lysande låtar. Med tanke på musiken och texterna i kombination med det allestädes närvarande heroinet känns det knappast som en slump att The Only Ones var en av The Libertines största influenser.
För ett par år sedan återförenades The Only Ones som hastigast och gav sig ut på turné. De spelade till och med i Malmö. Till min enorma förtret hade jag när jag fick reda på att de skulle spela här redan köpt alla biljetter för att åka till Coachellafestivalen i Kalifornien. Om jag hade vetat att de var på väg redan innan jag hade ordnat biljetterna hade jag förmodligen skippat Paul McCartney, The Cure, My Bloody Valentine, Morrissey, Yeah Yeah Yeahs, Fleet Foxes, Leonard Cohen och alla de andra. I stället hade jag begett mig till KB, ställt mig längst framme vid scenkanten och sjungit med i ”Flaming Torch” för full hals.
Bilden ovan är från bandets spelning på Hultsfredsfestivalen 2008.
