Loney Dear vill få det att låta tråkigare

Loney Dear har gått från att göra allting själv till att bli signad av världens kanske kreddigaste skivbolag. Nu är han tillbaka med sin sjätte skiva Hall Music. Rockfoto fick prata med med honom om tråkiga ideal, finurlighet och kyrkospelningar.

Emil Svanängen, mannen bakom Loney Dear, är på ett hotell i Skellefteå när jag når honom via telefon. Kvällen före vårt samtal spelade han i Sankt Olovs kyrka, en spelning som han själv benämner som ”någon slags turnéstart”. För ett par veckor sedan släpptes han sjätte skiva Hall Music. Recensionerna har mestadels varit okej, varken sågningar eller superlativ, men själv är han väldigt nöjd med den.

– Den känns som ett bra steg i min karriär. Den är varken det sista eller bästa jag har gjort men det känns som jag är inne i en kreativ period.

Loney Dear är en av få artister som hittat sin egen fåra i den annars så likriktade indieåkern. Med tjocka orgelmattor och välgenomtänkta melodier har han skapat sin egen musikaliska sfär. Idéerna till Hall Music föddes efter några spelningar med en symfoniorkester, något som skulle kunna innebära en ny riktning från tidigare skivor men själv tycker han inte att hans musik har förändrats så mycket.

– Det är inte så att den viker av men den går åt ett mer tråkigt ideal som jag vill åt. Det är mindre poppigt och det tycker jag är bra. Jag ville göra något som inte sticker ut.

Han berättar att han försökte skapa en motsats till sin fjärde skiva, Loney Noir. Den var en medvetet poppig och lättillgänglig skiva med korta låtar och mycket melodier. Paradoxalt nog är Loney Noir hans favorit bland dom skivor han gjort.

Emil Svanängens karriär är minst sagt anmärkningsvärd. De fyra första skivorna spelade han in och gav ut själv på hemmabrända cd-r skivor. Med varma liveframträdanden gjorde han sig ett namn på den svenska indiepopscenen. Efter fjärde skivan hörde plötsligt det legendariska skivbolaget Subpop av sig och frågade om dom kunde få ge ut den. Återutgivningen av Loney Noir på subpop, kanske det skivbolag som har störst inflyttande i popvärlden, väckte uppmärksamhet för Loney Dear i resten av världen. Sen dess har karriären flutit på, även om samarbetet med Subpop inte varade mer än en skiva.

– Subpop var väldigt speciellt har jag förstått så här i efterhand. Tyvärr tappade jag bort dom eftersom jag var osäker på min nästa skiva, och det var tydligen inte så bra att berätta det för skivbolaget. Det var otroligt värdefullt att ligga där och på kort sikt var det nog dåligt att jag inte fick stanna, men på lång sikt tror jag inte att det spelar så stor roll.