Det är lätt att älska en dagslända. Artisten eller bandet som släpper en fantastisk låt eller ett fåtal klassiska skivor för att sedan försvinna upp i intet kan hyllas i tid och evighet av lojala och trogna fans som nostalgiskt suckar över att deras favoritartist av ena eller andra anledningen avslutade sin karriär alltför tidigt. Då är det betydligt besvärligare att älska en artist eller band som har en lång karriär bakom sig. Som en gång var nyskapande, men som numera kanske inte riktigt har den kreativa glöd som en gång var deras signum. Men vad ska man som fangirl eller -boy göra? Man kan ju inte bara sluta älska någon som har betytt så mycket för en under en så lång tid.
I mitt fall är det Kate Bush som är föremålet för min oreserverade kärlek. Den 21 november kommer hon med sitt nya album 50 Words For Snow, och även om jag är glad över att min hjältinna fortfarande är i farten ser jag inte fram emot detta datum med förväntan. I stället präglas mina känslor snarare av ett ”Åh, herregud! Låt det bara inte vara pinsamt dåligt.” Hittills har jag hört en låt från skivan, den kommande singeln ”Wild Man”, och den låter helt okej. Det finns en spänning i den som ger en hint av vad man vet att Kate (ja, jag har älskat henne så länge att hon är Kate för mig) är kapabel till, men produktionen känns hopplöst föråldrad. Det är som att hon inte har hört någon ny musik sedan hon spelade in The Sensual World 1989.
Detta är deprimerande när man tänker på att hon en gång var fullständigt banbrytande inom sin genre. Under slutet av 70- och i början av 80-talet revolutionerade hon populärmusiken till den grad att hela den samlade brittiska musikpressen på allvar trodde att hon var vrickad i huvudet. År 1982 gjorde hon ett av mina favoritalbum någonsin, The Dreaming, och ingen förstod någonting. Tre år senare kom Hounds of Love som blev en massiv publikframgång och tystade alla kritiker.
Men sedan tappade Kate styrfart. Under de senaste tjugo åren har hennes skivor varit ganska segdragna historier, spetsade med ett och annat guldkorn. Jag älskar henne, och jag kommer alltid att älska henne, men jag har inte längre särskilt högt ställda förväntningar på henne. Därför kan jag känna en stor dos sympati för alla gamla Stone Roses-fans som härförleden yrvaket kunde konstatera att deras gamla hjältar återförenats. En världsturné står på agendan. Men inte bara det. Medlemmarna har även lovat nyskrivet material. Så, kära Roses-fans. Jag förstår hur ambivalenta ni känner er. Å ena sidan: Så himla kul med nya låtar! Hoppas det blir bra. Å andra sidan: Nya låtar? Hoppas de inte suger!
