Chris Eckman är en upptagen man. De senaste åren har han haft fullt upp med en producentkarriär och gjort musik i en mängd olika konstellationer: Dirtmusic, L/O/N/G, Chris & Carla och så vidare. Det var dock i Seattlebandet The Walkabouts som han först gjorde sig ett namn med sin dova, ödesmättade röst och sina berättelser om livets skuggsidor. Nu är The Walkabouts tillbaka. Efter sex år har de med Travels In The Dustland gjort ett nytt album i den episka, litterära stil som vi kanske främst förknippar med The Walkabouts. Anton Lindskog ringer upp bandets frontfigur, låtskrivare och manliga röst Chris Eckman i hans nuvarande hem i Slovenien. Chris är förkyld och hostar och snörvlar men pratar ändå gärna om musik, politik och om hur han får tiden att räcka till.
Er nya skiva låter väldigt olik föregångaren Acetylene. Är det en medveten motreaktion?
– Nej, egentligen inte. När vi började jobba på Travels In The Dustland hade det gått så lång tid sedan Acetylene att vi helt enkelt inte tänkte på den. Vi var tvungna att hitta tillbaka till varandra i The Walkabouts innan vi kunde bestämma oss för hur det skulle låta. Det var efter det vi enades om att komma tillbaka med något stort och episkt.
Det är en väldigt storslagen skiva. Om jag ska jämföra med något ni har gjort tidigare tycker jag att Devil’s Road ligger nära till hands.
– Jag hade faktiskt de två skivorna som vi gav ut på Virgin i slutet av 90-talet – Devil’s Road och Nighttown – i åtanke när jag skrev låtarna. Jag försökte inte återskapa vårt sena 90-tals-sound men återanvände några idéer därifrån: Mycket stråkar och det här med att ge skivan ett sammanhängande tema och låta sångerna referera till varandra.
Er förra skiva Acetylene sticker ut en del i er diskografi. Den är väldigt arg och politiskt laddad.
– Den skrevs och spelades in på kort tid under 2004. George W. Bush hade precis blivit omvald och Irakkriget pågick för fullt. Jag var väldigt frustrerad över politiken som USAs regering förde och märkte att jag delade mitt missnöje med resten av bandet och många människor omkring oss. Det enda sättet jag kunde få utlopp för min ilska var genom musiken. Egentligen tycker jag inte att något har blivit bättre sedan Bushs avgång men jag skulle inte kunna göra en ny Acetylene idag. Den skivan är ett väldigt specifikt tidsdokument.
Du bor i Slovenien sedan 2002.
– Ja, jag trivs väldigt bra här. Det är ett land med ett rikt och spännande kulturliv. Jag måste dock bli bättre på slovenska för jag kan fortfarande bara säga några svordomar och beställa öl (skratt).
Var det en stor omställning för dig att flytta till Europa?
– Det har inte inneburit några större kulturkrockar för min del. Jag tycker att världen – i vart fall det vi kallar västvärlden – blir allt mindre. USA och Europa går mot någon slags kulturell mitt, vilket är tråkigt eftersom det innebär likadana köpcentrum och varumärkeskedjor överallt. Naturligtvis finns det stora skillnader också men eftersom jag hade rest och turnerat så mycket i Europa innan jag flyttade var det inte någon jätteomställning. Det finns mycket jag gillar med Europa, till exempel att det finns allmän sjukvård. Att ett så rikt land som USA inte kan ge folk en så grundläggande trygghet övergår mitt förstånd.
