The Melvins: Debaser, Malmö 24/10

Två gigantiska trumset är placerade mitt på scenen. De är framflyttade nära scenkanten och tar så stor plats att Buzz Osborne – The Melvins sångare, gitarrist och gråspräckligt Sideshow Bob-friserade ledargestalt – ser ut att vara inträngd i ett hörn mitt emot den togaklädde basisten.

Det något udda scenarrangemanget är fullt logiskt. Sedan The Melvins övergav power-trio-formatet för fem år sedan och utvidgade sättningen med Coady Williams (tidigare i Big Business) som extra trummis har slagverken tagit mer plats. Tydligast blir det under konsertens kanske mest absurda ögonblick – när ”The Water Glass” övergår i en taktfast, vrickad hejaklacksramsa.

Det var den nu 46-årige Buzz Osborne som startade The Melvins redan 1983. Sedan dess har de spelat punk, stoner, sludge metal med mera på sitt väldigt egna och experimentella vis och de gjorde tidigt en grej av att spela långsammare och tyngre än alla andra. I början av 90-talet utpekades de – kanske främst på grund av vänskapen med Kurt Cobain – som en av grungens förfädrar. Släktskapet med grunge är bitvis väldigt tydligt, till exempel i ”Lizzy” (från deras mest kända skiva Houdini från 1993), den mest catchiga låt som spelas under kvällen. Det är dock bara en liten del av sanningen.

Kaftanklädde Buzz är under hela konserten uppbackad av två hårt slående trummisar och en fuzz-bas med volymen uppskruvad till 11. Om rytmsektionen känns överdimensionerad på senaste skivan ”The Bride Screamed Murder” är det inget emot hur det låter live. Det är förkrossande tungt likt en ångvält på väg att meja ner allt i sin väg. Tyngden till trots blir det aldrig särskilt svårtillgängligt. Melodierna går som en röd tråd genom hela styrkeprovet till spelning. Oavsett hur många tvära kast de gör är det alltid nära till nästa refräng. I motsats till exempelvis Swans – som också har gjort en konstform av att stämma ner gitarrerna och mangla publiken mör genom massiva ljudväggar – känns The Melvins väldigt opretentiösa. De gör helt enkelt bara den musik de själva gillar och humor är viktigt för dem.

Debaser Malmö är nästan fullsatt av folk i spridda åldrar och det märks att det är en entusiastisk, intresserad publik. För någon som har följt The Melvins en längre tid är det rena julafton. En krafturladdning på 1 timme och 45 minuter som spänner över hela karriären. Något förvånande är det flera av de senare låtarna – ”The Talking Horse”, ”The Kicking Machine” och ”A History of Bad Men” – som får störst gensvar. Publikkontakten är minimal och låtarna glider in i varandra utan andhämtningspauser.

Att The Melvins fortfarande känns så energiska och framför allt så relevanta och originella efter 28 år som band är anmärkningsvärt. Visst går det att hitta en del likheter med andra band – till exempel nyligen återförenade Primus som också blandar teknisk skicklighet med galna infall – men The Melvins känns ändå väldigt originella. Ingen har lyckats kopiera deras stil. Nu hoppas jag bara att det inte dröjer ytterligare 16 år till nästa Malmö-besök.