Det sägs att förväntan går att ta på, ett påstående som är mer eller mindre omöjligt att bevisa, men denna slutsålda kväll på Nefertiti borde resultera i ett vetenskapligt genombrott; redan timmarna innan Lekmans uppstigande i rampljuset trängs publiken vid scenkanten, de vill ha en bit av den återvändande sonen — de ska få se en artist som lämnade Sverige som pojke för att återvända som grånande gentleman. Å andra sidan har Lekman alltid varit en gentleman, en svensk crooner. Men skillnaden är att texterna blivit mer världsvana.
Denna kväll bär Lekman elegant svart, inleder med nya ”Every Little Hair Knows Your Name”, ett spår som andas vemod, men som ändå byggs upp av Angered-sonens omedelbara charm. Och denna kväll får publiken mycket av denna charm, vilket är ett måste, när Lekman valt att lämna den orkestrerade popmusiken bakom sig. På scenen står istället en klassisk singer/songwriter, uppbackad av en stämsjungande trummis. Det fungerar alldeles utmärkt, liksom de patenterade samplingarna.
Om publiken mot all förmodan ansåg att inledningen var svag, råder total göteborgseufori när Lekman väljer att framföra ”Sweet Summer’s Night” — då slås klackarna i taket. Glädjen visar inga gränser. Och på många sätt är detta en glädjens kväll, där äldre spår som ”The Opposite of Hallelujah” och ”Sipping on the Sweet Nectar” gör allt för att underhålla med en mix av funk, disco och konfetti. Medan nya låtar som ”An Argument with Myself” genererar förhoppningar om ett nytt klassiskt Lekman-album. Och den förväntan som existerade innan spelningen, gick att ta på.
