Slutet på en kärlekshistoria

Sonic Youth. Foto: Pauline Benthede

Ett sms väckte mig i lördags. ”WTF, Kim och Thurston ska skiljas!?!” stod det. Inga efternamn användes. Som om det skulle behövas. Efter mer än ett halvt liv med Sonic Youth som absoluta husgudar är bandets huvudpersoner lika självklara i min vardag som tandborstning.

Bandet, som i år firar 30 år som band, är både det band med vilka jag äger flest skivor och som jag sett flest gånger live. Jag vet inte längre hur många livegig det har blivit sen jag upptäckte Dirty någon gång på nittiotalet. Men jag vet att bandet tagit mig både till Barcelona, Berlin, Ystad och Köpenhamn.

Ett pressmeddelande från Sonic Youths skivbolag talar om att bandets framtid som ”osäker”. Mycket tyder alltså på att jag måste lära mig att leva ett Sonic Youth-fritt liv, åtminstone livemässigt och vad gäller nyinspelningar. Jag har lite svårt att acceptera tanken på detta. Men ärligt talat – det som skaver allra mest är nog ändå att hoppet om den där sanna, eviga, äkta kärleken, än en gång… bara dog. Paret, som varit gifta i 27 år, och som för sjutton år sedan fick dottern Coco, har för grungegenerationen varit lite som Kurt och Courtney – fast tvärtom. Ett tillsynes stabilt par både privat och på scen. En kärlekskonstellation värd att avundas. Spin Magazine kallade dem alldeles nyss för ”Super Couple” – ett mycket talande epitet.

”I know better than to let you go” sjunger Thurston i ”Benediction” – en alldeles fantastisk låt på årets soloskiva, som för övrigt ligger högt bland årets bästa album. Jag antar dock att vi ska låta bli att spekulera i vem som lämnade vem. Det här är trots allt inte ”Indie-Se & Hör”. Något vi dock kan vara alldeles säkra på är att Sonic Youth knappast vore samma band om en av makarna Gordon-Moore hoppade av. Vi får helt enkelt hålla tummarna och hoppas på det som just nu känns relativt omöjligt.

Förhoppningsvis slutar ingen av dem upp med allt för brustet hjärta. För trots att myten om den ”lidande konstnären” alldeles för ofta är mer än bara en myt, så känns det allt för egoistiskt att fundera på om skilsmässan kommer leda till några mästerverk från konstnärerna/soloartisterna Kim Gordon och Thurston Moore. Jag har helt enkelt inte den distansen till dem båda. Ni kan kalla dem för mina ”John och Yoko”, men det vore nästan en underdrift.

Ett paradigmskifte i rockkärlekshistorien är här.