Perfektionisten Adam har arbetat med albumet och polerat på detaljerna under ungefär lika lång tid som det har tagit bandets före detta gitarrist Kurt Vile att göra fyra soloskivor.
En sak jag gillar med Slave Ambient är att – trots att du har lagt så mycket tid på detaljerna – så känns den inte överdrivet polerad. Du har medvetet lämnat kvar en del skavanker.
– Ja, det är viktigt att det inte låter för polerat, det måste höras att det finns människor bakom musiken. Jag tycker inte heller om när det blir för “vackert” så jag måste få med lite missljud också.
Är det svårt att återskapa musiken live efter att du har lagt så mycket tid i studion?
– Nej, det jag kan inte påstå. Vi försöker ju inte återskapa musiken exakt som den låter på skiva när vi spelar live. Det vore helt meningslöst! På scen blir det mindre ambient och mer rak rock, det är vad som känns naturligt för oss att spela live.
På tal om rak rock så jämförs du ju ofta med två av den amerikanska rockmusikens största ikoner: Bruce Springsteen och Bob Dylan. Vad tycker du om det?
– Det är oerhört smickrande! Jag kan definitivt se en del stilmässiga likheter mellan oss. De är som sagt två av hörnstenarna inom amerikansk rockmusik. Naturligtvis inser jag att jag själv inte befinner mig på samma nivå.
Adam är sedan många år tillbaka Philadelphiabo och bor i ett hus tillsammans med sin flickvän och deras fem katter. Det märks att kärleken till hemstaden är stark. När jag frågor vad han har lyssnat på för musik på senaste tiden tar han tillfället i akt att göra reklam för några av sina vänner från Philadelphia.
– Purling Hiss måste du kolla upp, de är jättebra! Och Meg Baird, hon är en singersongwriter med mycket folkrock-influenser.
Det var i Philadelphia som Adam träffade sin vän Kurt Vile. Fram till 2008 var Kurt gitarrist i The War on Drugs innan han lämnade bandet för att satsa på sin hyllade solokarriär.
– Jag och Kurt står varandra mycket nära. Nu är han ju väldigt upptagen med sin solokarriär och jag har fullt upp med The War on Drugs så vi träffas inte så ofta längre. Det fanns dock en tid när vi sågs nästan dagligen och gjorde musik tillsammans. Vi hjälper fortfarande varandra när det finns tillfälle och jag spelar i hans kompband ibland.
The War on Drugs har turnerat i Europa tidigare, nu spelar de dock för första gången för fulla hus.
Hur tycker du det skiljer sig att spela i Europa jämfört med hemma i USA?
– Det finns helt klart en skillnad men jag har inte riktigt kommit underfund med vad det är ännu. Jag tror faktiskt att folk är lite mer entusiastiska här i Europa. Dessutom är ni mer gästvänliga. Publiken brukar vara äldre också. I USA är det nästan bara ungdomar som går på konserter men här ser vi folk i vår egen ålder och uppåt stå i publiken. Det är coolt!
Tiden drar ihop sig och det börjar bli dags för The War on Drugs att förbereda sig inför kvällens spelning. Jag avslutar vårt samtal med att fråga om något som jag verkligen undrar över.
Varför heter ni egentligen The War on Drugs?
– Jag tycker bara det är ett coolt namn helt enkelt. Att mitt band skulle heta The War on Drugs kom jag på långt innan vi bildades. En sak jag gillar med namnet är att det fungerar inom nästa vilken genre som helst. Ibland behöver det inte vara svårare än så.
Några timmar senare går The War on Drugs på Debasers scen. Adam Granduciel är fortfarande iklädd samma flanellskjorta och det blir som utlovat mer rock. När Adam avfyrar sitt första gitarrsolo redan under inledande “Best Night” har jag svårt att tro på vad han sa om att The War on Drugs skulle ha varit ett dåligt liveband. Förmodligen säger det mer om Adam. Sällan har blygsamhet varit så klädsamt på en aspirerande rockhjälte.
