Dennis Lyxzén: – Folk får vara i mitt huvud för en dag men då skulle jag tycka synd om dem

Invasionens frontman och Vännäs främsta agitator berättar om behovet av att uttrycka sig, att söka svar ju äldre man blir och rädslan för att bli som Tomas Ledin.

– Behovet har alltid varit detsamma; att få uttrycka sig.

Orden är Dennis Lyxzéns egna. Som sångare och låtskrivare i Invasionen är han nu aktuell med sitt andra album Saker Som Jag Sagt Till Natten. En skiva som, jämfört med debuten, är allvarligare. Svartklädd och med en hatt som ger intrycket av att vara alltför stor för den smale och kortvuxne musikern, har han slagit sig ner vid bordet på Café Vurma. Falafeltallriken som han beställt verkar aldrig komma och han trycker bort inkommande samtal och sms.

– Det är svårt att gradera seriositet men ja, den här är mer allvarstyngd, fortsätter han.

Samtidigt berättar Lyxzén om hur roligt och kreativt det var att skriva plattan. Till skillnad från förstlingsverket, som på det stora hela skrevs av enbart honom, har uppföljaren varit mer av ett samarbete inom bandet.

– På förra skivan hade vi en idé om att göra en postpunkig platta. Nu har vi tagit ut svängarna och vågat göra grejer som vi inte kände oss bekväma med.

Men rötterna från punken sitter fortfarande kvar.

– Jag har alltid haft en förmåga att retirera till punken när jag varit osäker på vad jag håller på med. Där finns en grundtrygghet men som vi lämnade bakom oss den här gången.

Flera gånger under den kreativa processen valde musikern att inte spela in vissa låtar, trots att han hade skrivit en hel del politiska och arga låtar efter förra årets val. Som textförfattare var det först med Invasionen som 39-åringen bestämde sig för att skriva på svenska.

– Alla texter jag skriver måste handla eller utgå från mig och min omgivning. Min retorik, hur jag tänker, är fast rotad i punken. Det är alltid därifrån jag tar avstamp. När man skriver på svenska hamnar orden närmare själen. I engelskan finns ett filter. Man skriver mycket efter vad som låter bra att sjunga och det blir inte lika uttrycksfullt, menar Lyxzén men är inte sen med att erkänna att det fanns en inneboende rädsla när han väl började skriva på det egna språket.

– Engelskan är ett språk för att uttrycka rock. När jag först började skriva på svenska var jag livrädd för att det skulle låta banalt, typ Tomas Ledin över allting. Men du kan inte dölja dig bakom coola ord.

Den nakna texten i ”Martyrskap” visar på en ärlighet och lyrik som är långt ifrån våra folkkära och stagnerade artister.