Weeping Willows är tillbaka. Landets mest melodramatiska, välklädda och Roy Orbison-dyrkande poporkester var inte borta särskilt länge – det är bara fyra år sedan de släppte Fear And Love – men hann ändå lämna ett tomrum efter sig. Rockfotos Anton Lindskog får en pratstund med sångaren, låtskrivaren och frontfiguren Magnus Carlson innan det är dags för deras spelning inför ett nästan fullsatt Babel i Malmö.
Weeping Willows har precis kommit ner till Malmö efter gårdagens konsert i Göteborg. Magnus sprang på sin gamle vän Ebbot (från Soundtrack Of Our Lives) i Göteborgs-vimlet och hamnade på efterfest till långt inpå morgonen. Baksmällan till trots är det en pratglad Magnus vi möter. Vi lämnar Babel medan resten av Weeping Willows soundcheckar.
Malmö-spelningen är en del av en kort ”återkomstturné” som de har bokat helt på egen hand.
– Vi valde att sköta bokningarna själva den här gången. Det ligger oss väldigt nära till hands, vi kommer ju från punkgenerationen och är uppvuxna med hela DIY-grejen. Vi har spelat runt om i Sverige i nästan 20 år nu så man känner ju de flesta som arrangerar spelningar. Jag har jag ju jobbat en del som klubbarrangör så jag vet hur det går till. Så varför betala någon annan för att ringa runt när man kan göra det själv?
Du har tagit paus från Weeping Willows och ägnat dig åt ditt jazz-band Magnus Carlson & the Moon Ray Quintet en tid nu. Är det Weeping Willows som är din huvudsakliga prioritet igen?
– Njae, just nu håller jag på med en massa olika saker. Jazzbandet jobbar jag med parallellt, vi ska ut och spela nästa helg. Jag har också bildat ett nytt band tillsammans med house-DJn Tiger Stripes. Vi heter Tandem Sky och gör elektronisk pop som är lite krautig. Jag håller också på med min tredje soloskiva och så ska vi även göra en ny skiva med Weeping Willows. Vi är dock bara på idéstadiet än så länge. Den här turnén är ett sätt för oss att få nya idéer.
Trots framgångarna i både Sverige och Finland har Weeping Willows fortfarande aldrig spelat utanför Skandinavien.
– Vi fick en del förfrågningar om att spela i Tyskland och Frankrike i slutet av 90-talet, bland annat som förband till Suede. När vi räknade på det insåg vi att vi skulle gå back ekonomiskt så vi tackade nej. Jag kan ångra det i efterhand. Inte för att jag tror att det hade lett till något internationellt genombrott – det är ju så få svenska band som lyckas med det – men det hade varit en rolig grej att prova på en gång i livet.
– Vi blev faktiskt också erbjudna att följa med Depeche Mode som förband på en hel Europa-turné. Varför i hela friden Depeche Mode ville ha med Weeping Willows förstår jag inte men vi tackade självklart ja. Sen blev hela turnén inställd.
Magnus Carlson påpekar dock att han är väldigt nöjd med sin egen och Weeping Willows situation.
– Jag är lyckligt lottad. Musiken har inte gjort mig till miljonär men jag får göra precis det jag själv vill. Det går inte en dag utan att jag känner mig tacksam för det.
Du har ju valt att vara en väldigt offentlig person bland annat genom dina klubbar. Önskar du någonsin att du vore mer hemlighetsfull?
– Nej, jag är inte så värst känd. Folk springer inte efter mig på gatan, de enda som känner igen mig är de som gillar det jag gör. Det är helt perfekt för de som ogillar mig kan jag ju strunta i. För att citera Morrissey: ”Folk som (inte) stavar mitt namn med ett S är jag helt ointresserad av”.
Det är inte någon tillfällighet att Magnus Carlson citerar Morrissey. Det är kärleken till musiken han själv gillar som driver honom. I tonåren var favoritbanden The Smiths, The Cure och Echo & the Bunnymen och det sägs ha varit texten till Morrisseys “Sing Your Life” som inspirerade honom att själv börja sjunga.
Du har beskrivit dig själv som en riktig skivnörd. Köper du lika mycket fysiska skivor fortfarande?
– Ja och gärna på vinyl, det är jag som håller Stockholms andrahands-affärer vid liv (skratt). Min fru kan bli galen på mig ibland när vi är ute och reser för jag envisas med att gå in i varje skivaffär vi går förbi.
Du har nämnt Echo & the Bunnymens Ocean Rain som din absoluta favoritskiva – en skiva som jag också tycker väldigt mycket om. Vad är det du gillar med den?
– Det är i alla fall en av mina absoluta favoriter. Jag köpte den när den kom i mitten av 80-talet och – jag är inte säker på att de andra i bandet vet om det men – den ligger till grund för mycket av det vi gör med Weeping Willows. Jag gillar att Ocean Rain är så storslagen, man kanske kan kalla det ”crooner-rock”. Jag gillar också att den handlar om mjuka värderingar – kärlek och behov av närhet – men på ett sätt som är tufft och maskulint, utan att det blir ett dugg mesigt. Av samma anledning kan jag gilla finsk tango: De finska tango-sångarna är hårda macho-snubbar som kan vara proffsboxare men ändå sjunger om blommor. Det är ungefär det vi försöker göra med Weeping Willows (skratt).
