http://www.youtube.com/watch?v=NwaW4cZNwRk
Förra veckan dog Sylvia Robinson. Hon är antagligen inte känd för alla som läser detta, men förutom att hon var en duktig sångerska så hade hon också mer än ett finger med i skapandet av en av de mest banbrytande hits världen känner till. Vi tar det från början.
Redan på 50-talet spelade Sylvia in musik i vokalduon Mickey & Sylvia som fick några rnb-hits (rnb 1957 lät dock inte som den gör 2011) med t.ex. ”Love Is Strange” och ”Love Will Make You Fail in School”. På 60-talet gifte hon sig med skivbolagsbossen Joe Robinson och började själv jobba i skivindustrin. Tillsammans grundade de Sugar Hill Records 1979.
Sugar Hill gick ut hårt och släppte ”Rapper’s Delight” med Sugarhill Gang som första skiva. Låten gick upp på topplistorna i stora delar av världen och blev för många den allra första bekantskapen med rapmusik som vi ser den idag. Visst hade Gil Scott-Heron, Last Poets m.fl. pratsjungit till musik tidigare, men inte med det flow och med den av samplingar uppbyggda produktion som ”Rapper’s Delight” visade upp. Många tror därför att det var Sugarhill Gang som uppfann rapmusiken. Det är naturligtvis inte sant. Däremot var det Sugar Hill och Sylvia Robinson som först såg till att den fastnade på vinyl.
I Bronx hade man redan ägnat sig åt rap i många år. DJ:s spelade samplingar och senare började publiken att freestyla över deras beats. Man arrangerade illegala gatufester där man gjorde upp i rap-battles i stället för med nävar och vapen. Grandmaster Flash, som i början av 80-talet blev en av Sugar Hills frontalfigurer var t.ex. aktiv som dj i Bronx redan i mitten på 70-talet. Likaså Afrika Bambaataa, en annan av den tidiga hiphoppens stora stjärnor. Och därför kan det kanske förefalla märkligt att det inte spelades in några skivor, men de inspelningar som gjordes var mixtapes (i dåtidens bemärkelse – d.v.s. kassettband) utan någon egentlig spridning överhuvudtaget.
Sugarhill Gang var dock inte en del av undergroundscenen i Bronx, åtminstone inte som en enhet. Nej, man sattes helt enkelt samman av Sylvia Robinson, som ville ha några talangfulla MC:s att ge ut en rapskiva (begreppet hiphop användes 1979 fortfarande som beteckning för hela subkulturen, där rapmusiken bara var en av ingredienserna). Sugarhill Gang var alltså egentligen inget annat än ett pojkband när man gick in i studion för att spela in ”Rapper’s Delight”.
”Rapper’s Delight” blev som sagt en omedelbar succé. Och även när man hör den idag är det lätt att förstå. Trots att den har 32 år på nacken så svänger den som en hel basketplan i Harlem. Vilket till väsentliga delar naturligtvis måste tillskrivas Nile Rodgers och Bernard Edwards från Chic, vars monsterhit ”Good Times”, med diskoerans mest prominenta gitarr-riff verkar som katalysator när Wonder Mike, Big Bank Hank och Master Gee lägger ut texten. Och bakom producentspakarna satt – just det, Sylvia Robinson.
Textmässigt känns ”Rapper’s Delight”, som gavs ut i tre versioner (en radioanpassad på knappt 5 minuter, en på drygt 6 minuter och så 12-tumsversionen på över 14 minuter), igen från dagens hiphop. Trots nio verser i 14-minutersversionen (tre verser var) och ofantligt många ord så handlar låten egentligen bara om en sak. Nämligen att Mike, Hank och Master Gee är alldeles fenomenala och bättre än alla andra på att rappa. Plus lite obligatoriska fraser om hur bra de är på att fixa brudar och vilka lyxiga bilar de äger (vilket de vid inspelningen av allt att döma inte gjorde). Med tanke på dess längd står sig förmodligen 14-minutersversionen än idag ostraffad när det gäller antalet självgoda formuleringar i en och samma låt.
