– För mig är musik inte något som man lyssnar på i bakgrunden, säger hon med det mest seriösa tonfallet jag hört sedan Ekot-nyheterna.
Pascals batterist Mimmi Skog har precis fått betalt för split-skivan Allt det här vid merchbordet som är uppdukat inför konceptkonserten Text & Musik på Storsjöyran. Hon är glad över att jag över huvud taget köper skivan, Spotify-generationen är tydligen inte hungriga på fysiska kopior av musik.
Så jag står där med skivan i hand och känner mig som ett ufo. Jag har just betalat 100 kronor för nio låtar på en plastbit. När jag sedan kommer hem och sorterar in plastbiten bland hundratals andra, kan jag inte låta bli att se ett mått av galenskap i mitt samlande.
Skivköp framstår i den digitala eran som omiljövänligt och onödigt. Det är helt förståeligt. Produkten har dessutom länge handlat mer om paketeringen än om själva musiken. Det finns alltid ett dyrare paket för samma innehåll. Bonus har blivit en självklarhet. Det finns alltid liveinspelningar, demoversioner och eleganta hyllningstexter att inkludera. Allt för att de analoga produkterna ska överleva. Det som en gång var en lyxvara har förvandlats till en genväg för att sälja det osäljbara.
Det blir oundvikligt att citera The Smiths och deras ”Paint a vulgar picture”:
Best of! Most of!
Satiate the need
Slip them into different sleeves
Buy both, and feel deceived
För cirka sju år sedan stod jag i en skivbutik i Borås med Jeff Buckleys Grace i handen. Butiksägaren pekade på en deluxeutgåva och sa att jag självklart skulle ha den i stället. Jag visste att jag inte var en idiot när jag till slut gick hem med den ordinarie utgåvan, ändå bränner det i bakhuvudet: vad missade jag? Med lite perspektiv i bakfickan vet jag nu för tiden att extremt få ens lyssnar på bonusmaterialet de betalar extra för.
Inne på vinylaffärerna är extra tunga skivor just nu ett försäljningsargument. Men är det bara en statussymbol? Låter det bättre bara för att skivan är tjockare? Bara audiofilerna vet, och en snabb googling avslöjar att många av dem tycker att hypen kring tunga vinylskivor är en försäljningsbluff.
Vi fortsätter låta oss luras. För med dödssjuka skivbolag och uppmärksamhetsdesperata artister framstår varje ny försäljningsform som innovativ. Men när musiken förpassas till bakgrunden och marknadsstrategin tar förarplatsen dör den attraktion och det intresse jag har. Jag kan inte föreställa mig att detta är en värld som musikerna heller känner sig hemma i.
På plattformar som Spotify läggs halva album ut som samplers för att skapa intresse inför albumet. Det har blivit allt vanligare med specialbyggda hemsidor som erbjuder teasers och videoklipp med jämna mellanrum inför släppet. Björks Ipad-app tar det självklara priset som mest fascinerande nya plattform. Men ovanan inför alla dessa nya distributionssätt föder blasé-fans som vänjer sig vid kostnadslösa inköp eller extravagant extramaterial för en spottstyver. När grundvaran inte längre kostar, har den heller inget värde. När produkten inte är musiken är den inredning, inte livsstil.
Slutligen är all ny musik ändå bara godisskålar för de digitala kunderna, ur vilka de sötaste kreationerna väljs för att hamna i spellistor. Spellistor som blir bakgrunden på ditt kafé, till din dammsugning, till din telefonkö. Det handlar inte längre om någonting. Det berör inte längre.
När jag förstår detta, förstår jag Mimmi Skogs tonfall.
