Sen år 2000 har viruset kämpat med att slå sig fram bland musikvärldens mer eller mindre välkända och folkkära värstingar. Enligt den högst trovärdiga sidan Wikipedia tog det nästan åtta år för det att infektera en bred publik, men av mitt Facebooknätverk att döma så tog det nästan 11. Jag talar givetvis om genren dubstep. Osammanhängande rytmer (som den språkfascist som jag är så är det minst lika irriterande som när folk särskriver till exempel ”smör paket” eller ”fjärr kontroll”), bas som inom loppet av en tiondels sekund lyckas framkalla både migrän och panikångest på en och samma gång, och en treordsmening på repeat tjugofem gånger om.
Det känns som att det hände över en natt – ”46 stycken av dina Facebookvänner gillar dubstep” skymtas på min startsida. De som jag tidigare har sett som de mest radiofanatiska personerna som finns, som aldrig skulle gå på en konsert om artistens namn inte börjar på E och slutar på ric Saade. De som ser Rix FM-festivalen som sommarens höjdpunkt och som önskar låtar som ”Coconut Tree” eller ”Popular” på krogen, de har helt plötsligt gått och blivit dubstepfantaster utan dess like. Över en natt dessutom. Kanske har de hört två låtar med Flux Pavilion? Kanske har de fått för sig att det är trendigt? Men de kommer aldrig någonsin komma ifrån det faktum att det faktiskt inte är någonting att ha. För i ärlighetens namn så kan jag inte förstå hur man kan strosa omkring på stan, under en lugn shoppingrunda, med Rusko’s låt Woo Boost i öronen, eller krascha festen med det senaste från Dubba Jonny. Eller framför allt, hur man ens kan acceptera att Sonny Moore har gått och blivit Skrillex med hela vida världen, när han gjorde sig så mycket bättre som From First To Last’s någorlunda bedårande sångare.
Jag har en tendens att vara både alldeles för skeptisk och kritisk när jag låter nya musikstilar sila genom mina trumhinnor, så kanske har jag fel? Kanske är det som ”Broder Daniel-mysteriet”? 1995 uttalade sig de största medierna om att Henrik Berggren inte kunde sjunga och att bandet inte kunde spela. Tio år senare hyllar de bandet som Sveriges bästa band någonsin och nämner att Henrik sjunger bättre än någonsin. Kanske kan vi inte leva utan Skrillex om sisådär tio år, liksom de tvättbjörnssminkade popsnörena inte hade klarat sig utan Henrik Berggren? Man ska ju aldrig säga aldrig, men jag betvivlar det. Så fram tills dess att jag är motbevisad säger jag hej, och hej då, till dubstep-generationen, och längtar jag efter nya skivsläpp som liknar det tidigare nämnda popbandet. Gärna musik som påminner om Joy Division eller The Smiths, i ny tappning. Men man ska ju som sagt aldrig säga aldrig.
Det är så skönt att du och jag inte gillar samma saker. Jag vill framåt, du vill bakåt och vi kommer aldrig, aldrig att mötas. De här artisterna du rabblar upp, det är avskrap i genren som ingen bryr sig om. Du har ju inte ens koll på vad du inte gillar. Förresten, hur svårt är det att hitta grupper som vill låta som the Smiths och Joy Division egentligen?