The War On Drugs: Debaser, Malmö 22/9

I onsdags spelade The War on Drugs på Lilla Hotellbaren i Stockholm. Spelningen – som lockade betydligt mer folk än vad som fick plats – utropades av sajten Festivalrykten till höstens bästa redan nu, trots att hösten ännu är ung och den tilldelades även maxbetyget 10/10. Riktigt så högt ovanför molnen hamnar inte jag när Adam Granduciel och hans kompmusiker gästar Debaser i Malmö.

The War on Drugs är musik som har båda fötterna bredbent förankrade i amerikansk låtskrivartradition. Att tre av de fyra musikerna bär flanellskjorta på scen – trots att de ser ut att svettas en hel del i den trånga lokalen – säger faktiskt mycket om hur det låter. Tre referenser dyker alltid upp när man pratar om Philadelphia-bandet – Bob Dylan, Bruce Springsteen och Tom Petty. Och även om inspirationen från de tre åldermännen är uppenbar – Adam verkar till exempel ha lärt sig att både sjunga och spela munspel direkt från Robert Zimmerman – så är det inte riktigt hela sanningen. På årets Slave Ambient har Adam Granduciel vävt in traditionell americana i episka ljudlandskap. Tjocka keyboardmattor sveper över musiken och bildar ambientpassager mellan låtarna. Resultatet är mycket snyggt och The War on Drugs har – bara två skivor in i karriären – fått till ett helt eget sound.

När de återskapar musiken live får, kanske inte helt oväntat, ambientmusiken stå tillbaka något för den klassiska rocken. Tankarna går ofrånkomligen till de hyllade soloskivor som bandets förra gitarrist Kurt Vile gett ut efter att han lämnade bandet. Om det för Kurt är låtarna som är viktigast så är det väldigt uppenbart att det för perfektionisten Adam är precis lika viktigt hur det låter, även live. Lite osökt kommer jag att tänka på konserten jag såg med tyska kraut-bandet Neu! förra året. Om Neu!s musik är som en evighetslång färd längs Autobahn så är det här den amerikanska motsvarigheten. En resa i en gammal pickup-truck längs route 66 förbi karga barrskogslandskap och gråa industristäder. Det är musik som sveper lyssnaren med sig utan att vara ett endast dugg aggressiv eller konfronterande ens när effektpedalerna trycks ner.

The War on Drugs skulle egentligen ha spelat på Debaser Malmö för tre år sedan men ställde då in hela sin Europa-turné. Adam nämner det i sitt mellansnack men säger också att vi inte missade något särskilt då de inte var ett bra liveband i början. Nu är de däremot extremt slipade. The War on Drugs må vara ett tajt rockband men det är ändå när de låter keyboardmattorna växa och ta plats som det blir som bäst. När den bredbenta Springsteen-rockaren ”Your Love Is Calling My Name” glider över i ambientlåten ”The Animator”. När ”Blackwater” – bästa låten från senaste skivan – växer och blir ännu mer majestätisk och när de avslutar med en suggestiv ”It’s Your Destiny”. Höstens bästa konsert redan nu? Nej, riktigt så bra var det väl ändå inte. Men jag kan inte minnas senaste gången jag kände mig så sugen på att skaffa en pickup-truck att cruisa runt i.