Denna kväll fungerar Trädgår’n som ett skyddsrum för stormen; utanför har de första höstdagarna gjort sig påminda och de flesta skyndar sig in för att inte bli alltför blöta. Innanför råder emellertid ett förväntansfullt lugn. Lokalen är fylld med stolar – mer eller mindre fullsatt – och att stormen nått Göteborg kunde inte vara mindre relevant. Det råder inget tvivel om att publiken vet vad som väntar – scenen äntras av en man som ser ut att vara i 35-årsåldern, men som sinnesmässigt och musikaliskt kunde ha varit närmare 80. Det är ingen hemlighet att M. Ward älskar ljudbilden från stenkakornas tidevarv.Denna kväll samsas akustisk fingertoppskänsla med ett Tom Waitskts förhållningssätt till pianot. Utöver detta bakar M. Ward in Beatles-melodier, gör sin standardcover på Bowies ”Let’s Dance”, samt en bedårande tolkning av Daniel Johnstons ”Story of an Artist”. Vid presentationen av sistnämnda artist går ett sus genom publiken, vilket ger en bild av de som tagit sig till Trädgår’n denna regniga måndagskväll. De har läst sin populärkulturella läxa. Men detta är även spelningens enda problem – både publik och artist är lite väl trygga i sitt förhållande till musiken, vilket gör den musikaliska upplevelsen något sövande emellanåt. Men detta är en mindre invändning.
Det som är mest minnesvärt är M. Wards personlighet, vars butterhet samsas med en smittande lekfullhet; ett ”infall” som lockar till skratt är samplingen av hans eget gitarrkomp, som tar över när M. Ward lägger ifrån sig gitarren. Och som inget hänt kränger han av sig jackan, tar en kopp kaffe. Detta sker vid ytterligare två tillfällen, och vid sista tillfället har han lockat upp en kille ur publiken, vars syfte är att kompa M. Ward under sista låten ”Rollercoaster”. Denne Carl visar sig vara vän med pianot, och när Carl avslutar med att blända med sina kunskaper, har M. Ward lämnat scenen för länge sedan. Ett fint avslut, som värmer den regniga promenaden hem.
