Shonen Knife: Inkonst, Malmö 2/9

“When I finally got to see them live, I was transformed into a hysterical nine-year-old girl at a Beatles concert”. Orden kommer från Kurt Cobain. Shonen Knife var hans favoritband och det var på hans begäran som de öppnade för Nirvana under ”Nevermind”-turnén. Att Kurt Cobain älskade Shonen Knife är inte ett dugg förvånande – han älskade ju perfekt popmusik. Däremot är det en helt svindlande tanke att det nu är hela 30 år sedan Naoko Yamano först plockade upp en gitarr och startade sitt Shonen Knife, inspirerad av tonårshjältarna The Ramones och The Buzzcocks.

Trots att alla Naokos influenser är brittiska och amerikanska så har inget västerländskt band lyckats låta som japanska Shonen Knife, även om många – Sonic Youth, Deerhoof med flera – har inspirerats och somliga har försökt. Egentligen är Shonen Knife en lång rad av motsägelser. Ett punkband bestående av tre ständigt leende, uniformsklädda japanskor som skriver låtar om söta djur och sin favoritmat istället för att uppmana till revolt. Det finns inte en endaste regelrätt kärlekssång i Shonen Knifes omfattande diskografi. Däremot finns det oändligt många låtar om just söta djur och mat. Det är musik som handlar om kärlek till popmelodier, distade gitarrer och om att bejaka sin inre barnslighet. Därför är det så imponerande att de – efter 30 år – fortfarande existerar (även om Naoko är enda originalmedlemmen sedan lång tid tillbaka) och att de fortfarande är så sanslöst bra!

Det är helt omöjligt att vara ledsen när man lyssnar på Shonen Knife. Naoko Yamano fyllde 50 för några år sedan men under den timmeslånga konserten på Inkonst (för övrigt Shonen Knifes första Sverige-spelning någonsin!) utstrålar hon glädje, oförställd naivitet och energi som om hon vore betydligt yngre. Det är imponerande att de orkar vara så glada hela tiden (i synnerhet nytillkomna trumslagerskan Emi Morimoto) och glädjen smittar av sig. Jag kommer på mig själv med att stå med ett stort leende på läpparna hela konserten igenom.

För någon månad sedan gav de ut ”Osaka Ramones” – en ganska omotiverad coverskiva med tämligen, raka original-trogna versioner av Ramones-låtar. Klokt nog kör de endast tre låtar därifrån, i övrigt är det närmst en Greatest Hits-spelning: ”Super Group”, ”I Am A Cat”, ”A Map Master”, ”Devil House” osv. ”Twist Barbie” avverkas redan som andra låt efter ett lika kitschigt som Shonen Knife-typiskt intro. Under sina 30 år har de inte frångått originalformeln särskilt mycket. Förändringarna är marginella men de har blivit mer tekniskt skickliga och lite tyngre med åren. Tydligast blir det när den underbara gamla pop-bagatellen ”Riding On A Rocket” följs av nya bluestyngda ”Pyramid Power”. Det är svårt att hitta ett mer underhållande liveband än Shonen Knife och jag hoppas innerligt att det blir fler Sverige-besök fram över. Till dess: Sayonara!