Dryga halvtimmen efter utsatt tid går Matthew Stephen Ward upp på scen just då de lila scenljusen slår om till blå. Folkvimlet har köpt sina öl och satt sig vid de runda sällskapsborden. Vi som inte får plats står runt omkring och ser minst lika bra om inte bättre än de som sitter.
För att inte låta mysfaktorn skrämmas öppnar Ward klassiskt med ett gitarrmedley. Publiken är uppvärmd och redo för att omfamnas av hans typisk hesa lugnande röst i ”Chinese Translation”. På ett vant och proffsigt sätt byter Ward från akustisk gitarr till piano och framför bland annat hans ypperliga version av Daniel Johnstons låt ”The Story of an Artist”. Man skulle kunna tro att det är hans egna självbiografi han sjunger ut i brustet hjärta, om hur hans familj och vänner inte tror på honom och tycker han är knäpp för att han håller på med musik. I säljande musikprogram i dagens TV pratas det mycket om att förmedla en känsla. Wards förmedlande känsla blir så stark att man ser sig själv banka in vett i hans familjemedlemmars skallar. Så övertygande bra är det.
Men det är sedan när han plockar upp elgitarren, för övrigt det jag själv mest sett fram emot, som allt verkligen stämmer till hundra procent. Tiden stannar av och man svävar i en slags limbovärld, där gitarrslingorna loopas om och om igen tillsammans med den vemodiga härligt rökiga gubbigheten. Det är så här hans musik ska höras.
Andra och sista gången han kommer in för extranummer frågar han om det är någon som vill komma upp och hjälpa till med ett pianokomp. Efter att redan ha byggt upp en familjär relation till publiken är en i publiken inte sen med att anta utmaningen. ”Christine from Malmo” (musikern Christine Owman, som vi tidigare skrivit om här) spelar slingan i låten ”Rollercoaster” som nära nog alla nynnar på väg hem denna sista augustikväll.