Att se Midlake är på flera sätt lite av en uppenbarelse. Första intrycket av Texasbandet är att de – med sina rutiga skjortor, fagra maner och välansade skägg – är en ren manifestation av amerikansk skäggrock. Det är som om någon har kartlagt den amerikanska rockens DNA och klonat fram de sju mer eller mindre perfekta musiker som står framför oss den här varma augustikvällen. Och så låter det fantastiskt. Under Tim Smiths varsamma ledning spelar orkestern den ena folkrockpärlan efter den andra, och låter svävande tvärflöjter, snygga gitarrsolon och klassiska harmonier omsluta den vaggande publiken som en varm filt. För en oinvigd ter det sig möjligtvis lite jämntjock emellanåt men så slänger Smith och hans kumpaner in någon låt, oftast från förra skivan The Trials of Van Occupanther, som får publiken att vakna ur dess behagliga slummer. Avslutande ”Head Home” får till och med en man framför mig att bli så uppspelt att han spasmiskt studsar runt och slår sig själv på skinkorna av ren och pur glädje. Om inte det är tecken på en bra spelning så vet jag inte vad som är.
Kontrasten till kvällens nästa framträdande på lilla scenen kunde knappast vara större. JJ, elektropopbarderna från Göteborg som charmat byxorna av västvärldens samlade musikkritiker bjöd upp till en något märklig spelning som trots några skopor charm inte riktigt kom till sin fulla rätt på en festivalscen. Visst sitter de på en rad riktigt bra låtar så som ”Things Will Never Be The Same Again” eller minihitten ”Ecstasy”, men ändå lyfter det inte riktigt för Elin Kastlander och Joakim Benon den här kvällen. En något disträ publik, som blir allt glesare under spelningens gång, och ett något odynamiskt framförande av duon och den gitarrist som vandrar omkring på scen utan att göra något särskilt alls, resulterar mest i en stor axelryckning. Känslan av tafatthet blir inte mindre när ljudteknikern bryter av Kastlander mitt i en låt för att meddela att spelningen är slut.
En artist som med mer erfarenhet av att stå på scen är Lykke Li som får avsluta festivalen för den här gången på stora scenen. Sin vana trogen bjuder hon på en spektakulär show med smattrande pukor, blixtrande strober och fladdrande svarta skynken som ramar in huvudpersonen själv som far runt på scen som om hon vore besatt av en demon. Hitsen radas upp på löpande band och det låter för det mesta riktigt bra, ändå är det som om summan är mindre än beståndsdelarna. Det tänder aldrig riktigt till. Kanske är det Arcade Fires förbannelse som vilar över festivalen som spökar, kanske är det Lykke Lis frustration över den tama hemmapubliken, vad det nu än är så kommer den här kvällen knappast att räknas som en av hennes största stunder. Efter en dryg timme går hon av scen utan att göra ett extranummer och med det är årets upplaga av Popaganda slut.
