Kurt Vile: Malmöfestivalen 25/8

2011 är Kurt Viles år. Forne War on Drugs-gitarristen har på årets Smoke Ring For My Halo inte bara gett ut sin mest välproducerade samling sånger hittills utan även fått det genomslag som han förtjänar. En rejäl skara har samlats för att se honom på Posthusplatsen och det måste betraktas som en missräkning från Malmöfestivalens sida att placera honom på den lilla scenen.

Kurt Vile brukar omnämnas som en arvtagare till Bruce Springsteen eller Bob Seger. En amerikansk singer/songwriter i den gamla skolan med båda fötterna bredbent förankrade i klassisk rock. Men det är bara en liten del av sanningen. För även om det är väldigt uppenbart att det alltid är låtarna som går i första hand för Kurt Vile så är den skönt avslappnade 31-årige slackern också väl medveten om hur man använder effektpedaler. Sonic Youth och Pavement är viktiga inspirationskällor och, måhända att hans långa hår och lufsande slackergång väger in, men den första associationen jag får när han ensam går upp på scenen är J Mascis (Dinosaur Jr).

Efter ett akustiskt öppningsnummer kommer kompbandet The Violators in. Kurt Vile låter hela tiden släpigt avslappnad när han sjunger. Ungefär som om han ligger på soffan och dricker öl samtidigt. Det blir aldrig det minsta aggressivt ens när han trampar ner effektpedalen lite extra eller när någon i The Violators ger sig på sin gitarr med tillhyggen. När oljudet dyker upp så är det bara för att ta fram och förstärka stämningar i låtarna, det blir aldrig ett självändamål. Ibland vandrar mina tankar iväg så smått till neoshoegaze-bandet Deerhunter, men med den väsentliga skillnaden att det för Kurt Vile är låtar – melodier och ackord – som går före stämningar och spännande ljud. Och aldrig blir det så tydligt hur väl han överbryggar klyftan mellan amerikansk singer/songwriter-tradition och skev indie-rock som när den drone-iga ”Society Is My Friend” övergår i en avskalad ”Peeping Tom” som sista nummer.