Att spela på Posthusplatsen samtidigt som Bob Hund håller låda på Stortorget är förmodligen Malmöfestivalens mest otacksamma uppdrag. De flesta festivalbesökarna är uppenbarligen mer intresserade av att röja till smart skruvad skånsk tokrock (och äta langos) än av att se på när Anna Järvinen står och skruvar på sig själv till sin introverta vispop. Men för den rätt glesa publiken torde Annas scennärvaro komma som en positiv överraskning.Vi som har sett den självutnämnt blyga exilfinländskan tidigare vet nämligen att hon inte alltid verkar helt bekväm med att vara scenens mittpunkt. Men på Posthusplatsens stora scen utstrålar hon självsäkerhet som aldrig förr. Före detta bildlärarinnan Anna sjunger som om det gällde livet, sluter ögonen och dansar för sig själv på sitt eget spasmatiska vis.
Tyngdpunkten ligger på låtarna från årets Anna själv tredje – i mitt tycke det bästa hon har gjort. Om hon tidigare inte riktigt vågat släppa taget om den försynta indiepop hon spelade tillsammans med Granada på 90-talet så är det på Anna själv tredje som det till slut händer – låtarna slår sig loss och växer i stora arrangemang med svepande stråkar och blir precis så sentimentala, storslagna och vackra som de är tänkta att bli. Anna och hennes kompband gör också ett bra jobb med att återskapa det nya materialet live. Det låter tidlöst, eget och påminner mer om något som spelades in på 70-talet än om någon samtida svensk musik.
Ändå är det äldre nummer som ”PS, Tjörn” och ”Äppelöga” som möts av störst publikrespons. Rötterna i Finland återkommer hon ständigt till och ”Götgatan” presenteras som en låt som handlar om hur det är att vara invandrare och inte känna sig riktigt hemma i Sverige. Själv hoppas jag på att Anna någon gång ska framföra den makalöst vackra ”Händer” live. Även om det inte inträffar under kvällens konsert känner jag mig efteråt väldigt nöjd med att jag prioriterade fru Järvinen. För Malmöfestivalens husband Bob Hund lär väl komma tillbaka nästa år?
