De bannlystes ur Göteborgs domkyrka samtidigt som de hajpades av förväntansfulla musikbloggare runt om i landet. Ett av Stay Out Wests allra mest omskrivna band var utan tvekan brittiska indierockarna i World United Lucifer Youth Foundation eller WU LYF som de oftast kallas. Rockfotos Madeleine Bergquist fick i samband festivalen en pratstund med bandets Joe Manning (trummor) och Evans Kati (gitarr).
Det har surrats en hel del om de brittiska ynglingarna i WU LYF under 2011. Bandet, som länge undvek all form av media, har med skivan Go Tell Fire To The Mountain vunnit både fans och kritikerkår. En framgång som bandets medlemmar väntat på ett tag. Trummisen Joe Manning säger:
– Jag minns att redan när vi skrev låten ”Heavy Pop” så kände jag att vi var på rätt väg, att folk skulle uppskatta den. Jag tänkte kanske inte att vi skulle bli jättekända eller så, men jag förstod att vi skulle bli uppmärksammade.
Vad var det som gjorde att ni till slut slog genom?
– Det var nog på grund av hur vi förhöll oss till musikbranschen. Vi följer inte strömmen och är ganska kritiskt inställda till resten av musikvärlden, i synnerhet den engelska scenen och vi har alltid varit trogna vår individualitet. Vår sättning sticker inte ut direkt, det är gitarr, trummor, bas och sång, men det känns som om när våra fyra personligheter sammanstrålar så blir det ändå rätt udda. Vi skriver ju låtarna tillsammans.
Ert sound känns inte speciellt brittiskt?
– Åh, det tar vi som en komplimang.
Jag kan förstå hur ni menar, men den brittiska indierocksscenen är lite på uppgång igen. Förutom er så tänker jag exempelvis på Yuck.
– Vi hatar Yuck! De försökte starta bråk med oss en gång. Antagligen var de höga, men alltså de är idioter. Det finns såklart en del bra band och låtar som är brittiska, men vi föredrar amerikansk musik.
Vad lyssnar ni på då?
Joe Manning: – Nirvana och Ariel Pink.
Evans Kati: – Jag gillar faktiskt en hel del äldre musik från Skottland, som Jesus & Mary Chain och Orange Juice – men den brittiska musiken hade ju sin storhetstid på 80-talet och sen har det inte varit så mycket bra. Förutom PJ Harvey såklart. Vi älskar henne!
Med tanke på vilken stad ni är från – är ni inte alls influerade av det typiska Manchester-soundet?
– Vi gillar exempelvis inte Stone Roses, men vi kan väl höra att det finns en del likheter. Vi är ju så unga och så långt tillbaka vi kan minnas så har det inte funnits någon direkt bra musik från vår hemstad. Oasis är väl undantaget, men då var vi också väldigt små. Vi gick i förskolan när de var som störst. Sen var det en tioårsperiod då alla försökte låta som Oasis – det sög.
Funderar ni någonsin på att lämna England?
– Hela tiden. Vi vill flytta till Göteborg. Seriöst alltså! Vi vill bo här ett tag.
Ni spelade in skivan i en kyrka. Berätta.
– Vi planerade det inte så noga faktiskt, det handlade mest om utrymme och i kyrkan hade vi gott om plats för all utrustning och så. Vi spelade in varje dag i tre veckor och är rätt nöjda med resultatet.
