Hur skulle ni beskriva er utveckling från ert första album till ert andra?
– Kanske att vi är lite skickligare musiker i dag, och mer vana vid att skriva låtar och veta hur hela processen går till. Det tog längre tid att göra den senaste skivan, vi jobbade mer med utkast. Sen, ibland tillsammans med vår producent, ibland själva, tänkte vi ett varv till. Är det här bäst? Det är kanske det bästa vi gjort hittills, men är det så bra som det kan bli? Man kan säga att den här skivan är mer genomtänkt, mer genomarbetad, säger Lisa.
Vad har ni för musikaliska förebilder?
– Saker som är äkta. Jag är så jäkla trött på imageband. Jag behöver lite äkta rock and roll. Sen tycker jag om när artister kör på sin grej. Micachu är en av mina favoriter, hon kör verkligen sin egen grej, tillverkar sina egna gitarrer och sådär. Det är coolt. Så länge det är äkta så är det bra. Jag älskar när musik tar helt nya vägar, lite psykedeliskt liksom. Mer som en resa än som en hit. Jag tror att jag hatar hits, skrattar Rebecka.
– Så var det mer förr. I dag handlar det mycket om att musiken ska spelas på radio, att folk ska höra. Då blir kravet att det ska vara rätt hittigt, och det kan jag tycka är tråkigt. Men man får väl hitta sina egna sätt att sprida musik om man inte vill gå den vägen, säger Lisa.
Hur ser framtiden ut för Those Dancing Days?
– Jag tror den här skivan tog musten ur oss lite, fan det kändes som vi bara repade i typ 100 år. Så det är kul att bara få spela live nu, säger Rebecka.
