Noah and the Whale har på relativt kort tid etablerat sig som indieälsklingar efter sina två senaste album och när de välekiperade Twickenhamynglingarna gick på vid fyrasnåret tyckte jag mig ana ett och annat falsettskrik från de främre raderna. Eller så var den störiga dansmusiken från något av festivalens otaliga sponsrade tältdiscon, vad vet jag. Charlie Fink och hans kumpaner genomför hur som helst en kompetent spelning där handklapp och stompiga gitarriff får dominera över bandets lite lugnare ådra. Något överraskande drämde de till med en Robyn-cover i form av ”Call Your Girlfriend”. Mer charmigt än bra, vilket även får sammanfatta spelningen som helhet.
Att Pulp skulle bli kvällens stora nostalgichock var väl knappast överraskande, desto mer otippat var att Jarvis Cockers smålustiga mellansnack stundtals var mer njutbart än den potpurri av nittiotalslåtar som bandet framförde på stora Flamingoscenen. Det lät visserligen bra om den åldrade britpoporkestern men i ärlighetens namn så är inte låtmaterialet av allra högsta kaliber över hela spelningen. Visst bränner det till emellanåt, och som tidsmaskin till sin ungdoms somrar fyller konserten helt klart sitt syfte. Men samtidigt, och det här kommer från ett gammalt fan, så går det inte att komma ifrån att festivalen kunde lagt pengarna på något lite mer spännande än de fornstora britterna. Men visst, avslutande ”Common People” slår fortfarande undan benen på festivalpubliken med samma kraft som för 16 år sedan.
Strax därefter intog Ariel Pink’s Haunted Grafitti Linnétältet och framförde sin psykadeliska freakfolk med andaktigt schvung. Ariel Pink själv uttryckte sin frustration med dansbeatsen från andra sidan fältet som gjorde sitt bästa för att förstöra den lilla nattklubbsstämning som den kedjerökande sångaren och den snygga ljussättningen frammanade. Den ganska glesa publiken verkade stundtals lite smått förvirrad över bandets excentriska pop men kom springandes tillbaka när hitten ”Bright Lit Blue Skies” spelades som sista nummer. Överlag, och trots ovanstående invändningar, var det en uppfriskande konsert inklämd mellan två skamlöst publikfriande akter.
Även inom vår skribent och fotografstab extremt olika uppfattningar gällande Kanye ;)